profetissan

Idag på min morbrors andra Aza-dag i Mor Georgis kyrkan, frågade några yngre släktingar om denna tradition och de bad mig att skriva om den på bloggen. 

I Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan har det bevarats en tradition vid dödsfall, kallat Aza, intill våra dagar.
Aza är en kulturell traditon som fanns långt före kristendomens tid i Mellanöstern. Aza är jämförbart med modernt minnestund för den döde i Svenska Kyrkan.
 Det är en sed att samlas i den dödes hem för att hålla dödsklagan. Om detta kan vi läsa i Evangelierna, bl.a. hos Evangelisten Lukas 7:11-17: folket har tidigare samlats hemma hos den döde pojken och sedan följer de med änkan när den döde ska begravas. Och i Markusevangeliet 5:35-43 kan vi läsa om Jairos dotter som folket håller dödsklagan för i hemmet.

Förr i tiden gjorde man nog på liknande sätt, man samlades i hemmet och sörjde den döde tillsammans, i större delen av Mellanöstern. Vid dödsfall engagerades hela byn, för alla kände till varandra och man ställde upp för varandra i sorg som i glädje, men i moder tid och i Diasporan så samlas folk i någon föreningslokal eller i kyrkolokalen, vilket är det vanligaste.

Prästerna i de närliggande församlingarna kommer för att beklaga sorgen och predika Guds Ord för alla församlade. De syrianer som känner till den döde eller dennes anhöriga, på ett eller annat sätt, kommer för att beklaga sorgen och delta i minnestunden. Det är fortfarande idag så att väldigt många syrianer som kommer på den dödes aza. 
Folket är tröstande och vänliga mot de sörjande. Alla verkar deltagande och kanske många kommer så nära döden och minns att även de är dödliga. Denna tradition är bra och de anhöriga känner sig inte ensamma med sin sorg. Sorgen blir lättare att bära när man kan och vill dela den med någon. Nu menar jag inte att Aza-traditionen är att betrakta som någon psykologisk hjälp att bearbeta sorgen genom, eftersom sorgen är individuell och bearbetas inom varje individ, men att var omgiven av medkännande och vänliga människor är bra psykologisk stöd för de sörjande.

För flera år sedan har Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan bestämt att man bara ska ha Aza två kvällar före begravningen. Begravningsdagen samlar väldigt många människor, alla som är daglediga kommer till kyrkan för att delta i begraviningsliturgin och visa sin medkänsla för de sörjande.

Söndagen efter begravnings dagen hålls en minnesgudstjänst för den döde. sedan ber prästen för den döde i liturgin, på nionde, fyrtionde, och på ett års dödsdagen.

I den syr. ort. kyrkan och Katolska Kyrkan ber man för de döda.

Viktoria.

Två äldre damer satt i bastun och pratade om sina liv som lärare, eller om en incident som ägde rum på skolan där de var lärare. Det handlade om två pojkar som hade slagits på skolan. Föräldrarna hade kallats till skolan. Den slagne pojken fördes till vårdcentralen av en av lärarana medan förövaren låstes in på ett rum på skolan. Föräldrarna till honom fick inte besöka honom, för enligt läraren som låste in honom måste han först berätta vad som hänt utan att någon annan människa hann påverka honom på ett eller annat sätt.
Båda lärarna lät fortfarande besvikna, eller faktiskt arga, på den nyutexaminerade vikarien som hade agerat enligt hennes nya kunskaper, enligt dem.

Detta skedde för minst 15 år sedan, men frustrationen satt kvar hos dessa två kvinnor.
Jag tänkte att dessa två kvinnor kanske hade löst det hela på ett bättre sätt, men nu var det som det var och pojkarna har blivit vuxna och läraren äldre och kan hända att alla parter har lärt sig något bra av incidenten.
Och det borde dessa två kvinnor också göra. Men stoltheten, prestigen eller maktlösheten satt ( och gör det tydligen än) i vägen för dem att acceptera verkligheten som den var och släppa det.

Efter en stund kom de in på ett annat ämne och de lät ännu grinigare nu. En av kvinnorna skulle fylla 70 år snart och henne sambo skulle fylla 70 några dagar senare än hon. Hon berättade att hon berättade detta för sambons barn och de hade jublat och sagt att "det måste ni ju fira!" 
- Ja, ja fira ska vi nog göra, hade hon svarat men inte vågat säga dem sanningen, som hon nu sa till sin vännina i bastun: " de vill förstås ha middag, tårta och dricka och allt ska vi göra och de sak komma bara och äta och sedan försvinna. Nej, jag har sagt det till NN att nu får han säga till dem att de får fixa en fest till oss och då äter vi tillsammans och de får fira oss, annars får det vara. jag orkar inte offra mig för dem."

Jag tänkte att inget är nytt under solen i någon kultur, generation, folkgrupp, nation, land eller era: alltid är det egot som vi lyder. har vi ingen nytta eller glädje av andra människor vill vi inte ha med dem att göra.
Och som jag brukar säga till många människor: bara om vi tror på Gud, genom Jesus Kristus och lever så som vi tror kan vi bli fria från oss själva och all vårt egoism. Det betyder absolut inte att vi sak offra oss för några som vill utnyttja oss eller offra oss för seder och bruk, utan vi ska skapa en ömsesidig och sann medmänsklig gemenskap, som mera helar oss och befria oss från besvikelser och frustration.

Viktoria.

Teveprogrammet; "Mitt stora, feta syrianska bröllop", som sändes igår på teve fcik många att reagera. De flest kommentarer på Facebook skrev med känslor av "skam och skuld." Syrianska ungdomar tycktes skämmas över andra syrianers grovt förlöjligande nya bröllopstraditoner. Det väckte känslor som många ungdomar som att vilja gömma sig, eller förneka sin indentitet som syrian:  det var många som skrev att de skulle "kalla sig för svenskar i morgon på skolan."

Visst fick programmet den effekt som det länge har planerats av upphandlarna av teverättigheterna; den släpptes som en krutbomb i alla? syrianers hem och den fick de flesta att skratta gott men också att skämmas och vilja gömma sig för sin omvärld för det mest privata och fördolda fick komma fram i ljuset och då försvann alla förskönade myter om det.

I teveprogrammet klipper och registreras det flitigt så att det passar den form och det budskap man vill ge tevetittarna: man gör narr av pompösa och överflödiga bröllopsfester, kyrkor och prästerskap, för att göra hål på den ballong som har vuxit sig för stort  Jag menar att det är bättre att andra, utomstående gör hål på den ballongen, än några brinnande själar, för det får ett snabbare effekt, tror jag. Läs bara om de stora profeterna som Jesaja eller Jeremia i GT. De var sända av Gud till sitt eget folk, men lyssnade folket på dem? nej, de fängslades, torterades och dödades eller flydde hals över huvud från sitt eget folk.
Inga syrianska "profeter, profetissor eller andra eldsjälar har tagits emot med öppna armar av de som bestämmer i kyrkan och därför står man och trampar på samma punkt hela tiden. Den kristna Läran, Den Treenige Guden och Bibeln har fått ge plats för nymodigheter som stora bröllop, fester och materiella lador.
Men, som sagt, det är bra att allt det gömda kommer fram i ljuset nu, även om det är en hopkokt smörja till teveprogram, så säger det en hel del om oss syrianer som foklgrupp och vad vi prioterar i våra liv.

Naturligtviss är det långt ifrån att alla syrianer, biskopar, präster eller kyrkor står för det som sägs och visas i programmet, men det är en del av verkligheten för vissa syrianer och det är mera lärorikt att se det som humorprogram än dokumentär. min förhoppning är att vi alla lär oss något bra varje gång vi ser programmet.

Jag tycker att det är ett lärorikt program och kommer att följa det framöver. jag ser gärna att alla demoner i alla mörka hörn ska plockas fram och ställas i teverampljuset. kanske först då kan vi syrianer lära oss skillanderan mellan att kalla sig för kristen men leva i och av världen och att kalla oss för kristna och leva i men inte av världen och lyda Guds Ord.

Uttrycket att " vi känns igen genom de vi umgås med." är en väckarklocka för varje troende syrian att tänka igenom och analysera för att komma fram till varför man har valt de vänner man umgås med. familj och släkt har man inte valt att födas i, men vänner väljer de flesta själva.

Viktoria.