profetissan

Min Själ är nu omringad av djävulens styrkor.
Allt är svart och alla är det fel på, jag ser bara det värsta hos min nästa.
När ska de släppa taget om min själ och lämna mig?
När ska Du min Herre och Gud ge mig av Din Frid?
"Min Herre och min Gud, var är du?", ropar min förvirrade själ.

Så många timmar av bön gjorde mig trött, men inte fri.
Detta är inget nytt, utan så vanligt att jag kan sakna det,
när det dröjer för länge innan det inträffar på nytt,
därför att det är den mest smärtsamma men även
den mest effektiva perioden i min andliga utveckling.

"Min Gud! Min Gud! Kom till min räddning!
Herre skynda till min hjälp!" ropar min själ.
Först efter nästan en hel dags ökenvandring i mörker,
så kommer min Herre, Jesus Kristus med Guds Heliga Ande,
till min själs befrielse och jag får frid i hela mig.

Dessa perioder önskar jag att jag levde i en grotta
och fick vara ensam med mina rop på Gud.
För ingen förstår mig, eller det jag går igenom,
men alla ser den förändring som skett med mig,
och ingen slipper undan mina avsnäsningar.

Att vara kristen och leva som sådan är lätt ibland,
men oftast är man missförstod och oönskad i de ytliga gemenskapernas värld.
Det är en kamp jag för mot många och mycket i mitt liv,
för att hålla mig nära Jesus Kristus.
Den kampen är värd all smärta och vandring i mörkret, för just den är det,
som leder mig till gud och min själ får då möta Gud, min Skapare.


Viktoria.