Hon satt på en bänk i centrum och var så upptagen med att lyssna på mannen som talade med henne. Han stod lite framåtlutad över henne och hon såg ut att känna sig ännu mindre.
Jag kom från parkeringen och skulle genom centrum, såg henne och vinkade, men såg att hon inte sett mig, så jag ropade ett hej när jag kom närmare, men hon varken såg eller hörde mig.
Jag förstod att hon kände sig smickrad av mannens beröm av hennes bror, som hade varit till stor hjälp för denne man för många år sedan då mannen sökte efter en bra kvinna att gifta sig med.
Jag gick fram till bankomaten som var en bit ifrån dem och kunde inte höra hennes röst men mannen var högljudd och hördes bättre. Mannen verkade vara fortfarande tacksam för den goda hjälp som kvinnans bror hade ställt upp med och det gladde henne.
I mataffären mötte jag min syster Tone och vi handlade det vi skulle, gick och lade mina varor i min bil och kom tillbaka till centrum. Kvinnan satt kvar på bänken och såg tankfull ut. Tone vinkade till henne men hon såg inte henne heller. Vi bestämde att hon ville vara ensam och fortsatte vårt samtal.
Vi känner denna kvinna ganska bra och borde våga gå fram till henne för att hälsa på henne, kna man tycka, men då vi tyckte hon såg mot oss utan att se oss, tyckte vi att det är okej att inte vilja se det som syns för blotta ögat.

Denna kvinna uppfattas av alla som känner henne som en from, godhjärtad, givmild och trevlig kvinna i allmänhet,
men  just idag verkade hon ha tankarna på annat håll än att se mig och Tone. Vi tyckte det var intressant eftersom det är ganska ovanligt att äldre syrianska kvinnor och män undviker att hälsa eller ta emot hälsningar offentligt. Det är allmänt känt eller folkligt sed att man ska hälsa och helst utbyta några artighetsfraser också vid ett möte.
Det är lite annorlunda med den yngre generationen syrianer som är mera stressade som heltidsarbetare och med hem och stor familj, de tycks ha odlat en attityd förändring i sitt nya hemland. De kan agera undvikande och osynliga om det inte passar dem. Detta är ett naturligt utvecklings steg i vårt folks liv i vårt nya hemland och min generation, kommer väl att vara något mitt emellan alla de kulturer vi har med oss under vårt livstid i minst två länder...


Viktoria.

Jag lungnade ner mig kort efter samtalet och inlägget här om juristbyrån men
i vredens stund missade jag att skriva om villkoret som jurisstbyrån har på sina klienter. Så här står det:
"Villkor:
Efter förfallodagen debiteras ränta men 8,5%/år.
För skriftlig betalningspåminnelse debitares lagreglerad avgift"

Så numera har företagare lagregrerad avgift redan vid första påminnelsen. Jag har en obehaglig känsla av att allt handlar om att tjäna maximalt med pengar på kortaste tiden.
Jag har handlat och gjort det jag kunnat för att lösa mitt problem, men kommer att försäkra mig om att detta ärende är avskrivet till imorgon, för det är sista betalningsdagen för oss.

Men jag har överlämnat även detta problem i Guds händer och litar på att Gud gör mirakel av missförtånd medvetet undanröjd fakta också.
Jag tänker att Herren får utstå och bära så mycket: allt vårt lidande, smärta, glädje, lycka, sorg och död, men också alla vår synd. Allt bär han, han rent av vill bära det för att han älskar oss, det är mäktigt.
tack herre Jesu kristus för att du älskar oss och vill ta emot oss med alla våra fel och brister.


Viktoria.

Jag vet inte om den värsta girigheten är den som finns i varje individ eller om den värsta girigheten är den som finns i ett företag... Den samlade girigheten som har lärts ut i ett företag som dess mål är nog den allra värsta ändå. Girigheten har lika många ansikten och skepnader som självaste djävulen och alla hans anhängare och onda makter. Jag är upprörd och vill skriva om ett visst Juristfirma som vi kontaktade i ett mindre ärende för drygt tre veckor sedan.
Aram ringde till dem den 5. januari och bokade ett möte till måndag den 10 januari med ett arvode på 1495 kronor för en timma. Jag ringde för att gardera mig om att Aram hade fått fram anledningen till att vi ville träffa dem och om vi verkligen skulle få den hjälp vi behövde för den, i mina ögon, gigantiska summan, det var dagen efter och torsdagen den 6. januari, Trettondagsjul som i den Syrisk Ortodoxa Kyrkan är storhelg med predikan över Jesus dop och stor gåvogivningsdag för den som enligt tradition vill bli årets Kariwo ( gudfar vid dopet) för Jesus.
Nu för tiden så har alla småföretagare öppet dyngnetrunt tydligen.

Jag talade med en vältalig och trevlig kille.  Efter några minuters samtal insåg jag att  mötet var onödigt och vi skulle klara oss utan det och jag bad honom att avboka vårt möte. han lät besviken men fortfarande trevlig och sa att han genast skulle göra det, önskade oss lycka till och välkommen åter om vi skulle behöva fortsatt juridisk hjälp.
Två veckor senare, den 24. januari dumpade en räkning ner i vårt brevlåda från samma Juristbyrå. De krävde oss på  754 kronor för uteblivet möte!
Jag tänkte att ett misstag måste ha skett och ringde upp dem samma dag och bad att få prata med killen kag tidigare talat med, men han var upptagen, hon som svarade lovade att framföra mitt ärende till honom och be honom ringa upp mig, genast. han hörde inte av sig. Jag berättade detta för Aram och han blev orolig för räkningen står på hans namn och på den står det att om vi inte betalar inom 8 dagar så går ärendet till KRONOFOGDEMYNDIGHETEN!

Jag ringde upp företaget två dagar senare; jag fick honongslena och ädla löften igen. Aram ringde upp den själv lite senare samma dag och bemöttes med vänlighet och samma löften som jag fick, nämligen att den ansvarige har kontaktats och ska höra av sig till oss, genast. Men det var tomma löften.
Idag ringde Aram upp juristbyrån och fick tag på den rätta killen, han låtsades inte känna till att vi hade avbokat mötet och ville ha datum och tid för mötet. Jag fick ta över samtalet och berättade för honom hela resan fram till idag. Han var så lung och vänlig i tonen att jag blev arg! För jag visste att han visste att jag hade rätt, men han låtsades inte om det utan avsade sig ansvaret och fick mig att framstå som den skyldige. han förnekade att jag hade ringt honom, han mindes inte helt enkelt, för han hade inte antecknat någon avbokning av vårt möte! Jag gav inte upp utan gav honom exakta datum och tid för våra samtal, för jag hade vårt telefonräkning framför mig och kunde konstatera exakt timme, minut och sekund när jag ringde och avbokade det förbannade mötet.

Till slut lovade han att se till att avskriva räkningen och skicka oss en kreditfaktura, alltså en kopia och bevis på att räkningen är avskriven. Men jag  vågar inte lita  på att han håller sina löften. Naturligtvis vill jag att han gör det men han tycktes vara en slipad jurist som vet hur han kan lura vanliga människor och det får mig att se rött!

Girigheten ska belysas och dras fram i ljuset så att de avslöjas. Jag  avsluta med Aposteln Paulus uppmaning till oss:

Ljusets barn

8En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. 9Lev som ljusets barn - ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning - 10och tänk på vad Herren vill ha. 11Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem - 12vad sådant folk har för sig i skymundan är en skam till och med att tala om. 13Men när alltsammans avslöjas av ljuset blir det synligt, 14för överallt där något blir synligt finns ljus. Därför heter det: "Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig."

15Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa.
Efesierbrevet 5:8-15.


Viktoria.

Jag har några bra Vishetsord i min antecknings bok, som jag skriver i när jag hör eller läser eller själv tänker odr som betyder mycket för mig och vill dela med mig av dem till dig.


1) För att segra måste jag känna min fiende.

2) Kvinnor och ungdomar är de som reformerar och är utlösare av förändringar

3) " Om du ser det som är litet som det ser sig själv,
och accepterar det svaga för den styrka den har,
och använder det dimmiga för det ljus det har.
Så kommer allt att gå bra.
av Lao Tiu ( 570- 490 f. Kristus)



Viktoria.

Jag hade köpt två stycken Amaryllis tre veckor före Juldagen och hoppades på att de skulle blomma som vackrast just till Juldagen och jag hade följt de råd som jag läst mig till men inga blommor syntes till Juldagen. jag började vattna  lökarna ännu mera och hoppades nu att jag skulle få se vackra blommor till Nyår, men jag fick bara snällt beundra de stora knopparna son vägrade öppna sig när jag ville det.
Den ena löken hade två stjälkar och växte snabbt. Jag slutade att vattna den när jag såg att den blev längre och längre och jag kunde se att de röda blommorna tränga sig ut ur sin kapsel, men de hann aldrig slå ut och visa sin rätta natur för oss, för någon familjemedlem hade öppnat köksfönstret och den frös ihjäl, helt enkelt av kylan och den vissnade och dog i förtid.
Men den andra Amaryllislöken hade jag ställt i ett fönster i vardagsrummet och den fick blomma i sin egen takt tänkte jag för den var levande men grön fortfarande, hade två stjälkar men inga blommor ville visa sig ur sina kapslar. Jag tänkte att både Jul och Nyår har varit och nu hade jag inte brotom att driva den hårt. Och  för fyra dagar sedan började den ena stjälkens blommor blomma ståtligt och vackert rött och jag är riktigt nöjd med resultatet, men den skötte sig självt ju.

Så är det också med den levande tro som får växa och mogna i sin egen tid. Jag tror att det bästa sättet att låta tro växa är att läsa Bibeln och ta emot den tröst som Den Helige Anden ger oss i Bibeltexterna. Då finner vi tröst och rättvisa som sträcker sig bortom allt annat mänskligt påfund, därför att det är Gud själv som kommer oss till mötes.


Ilona har idag lärt mig att ladda bilder till min Blogg, så jag kommer att ha flera bilder efter inlägg framöver. Här får ni se min vackra Amaryllis.

Viktoria.

Jag har två väninnor som på olika sätt har en jobbig period just nu. När vi talas vid per telefon eller träffas så försöker jag att lyssna mera än prata, och hoppas att jag är det stöd de behöver just då, lika mycket som de är för mig när jag har det svårt.
Jag har tänkt att lyfta fram två Bibelställen i hopp om att mina väninnor och ni andra som läser det får en annan syn på tillvaron.
När Herren Jesus Kristus ger oss dessa två löften så gör han det i nutid; När Han sänder ut sina lärjungar (oss) i Matteusevangeliet 28:20b så lovar Han att Han ÄR med oss alla dagar intill tidens slut.
Vidare i Johannesevangeliet 14:27 lovar herren att han ger oss Sin Frid:

" Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."

När Herren är med oss alla dagar och Han ger oss Sin frid kan inga onda krafter skilja oss från Honom, oavsett hur det beter sig mot oss. Det är känslomässigt smärtsamt, ja plågsamt, men vi får inte stirra oss blida på djävulens list och börja analysera varenda tanke, känsla och handling så ofta att det blir målet för oss. Nej, vi måste påminna oss om att Gud har tagit all makt ifrån djävulen en gång för alla och då har de onda makterna ingen makt över oss. Men vi måste säga ifrån och inte ta på oss deras ondska och misslyckanden. Herren Jesus Kristus är vår Frälsare och Gud och älskar oss och vill vårt bästa.

Sammanfattningsvis kan vi säga att när vi vet och förstår att Herren är med oss och ger oss Sin Frid så kan vi lita på att Han tar emot alla våra svårigheter och brister och befriar oss från dem. Jag tror att Herren vill att vi lägger alla våra svårigheter framför Hans fötter, om och om igen, intill vår tids slut.


Viktoria.

Jag har kommit fram till den punkt i mitt andliga sökande som jag har bokstavligt talat jagat efter i hela mitt liv som medveten kristen.  Jag har pendlat mellan hopp och tvivel, glädje och eller lycka och förtvivlan men jag har aldrig gett upp min längtan, vilja och mitt sökande  efter Gud och först för ett par dagar sedan så har jag funnit ro och frid och stor förtröstan i min tro på gud, genom Herren Jesus Kristus.
Detta är min mobila viloplats som jag tackar och tar emot och vilar i. Det är min hamn där Gud finns så nära mig att hans närvaro är det enda levande och sanna för mig. litar Vad ska jag kalla denna hamn? Gud Är? Herren Är? Heliga Anden Är? JA! Gud Är den som jag och förtröstar på och den som ger mig av Sin frid och förintar alla tvivel i mig.
Jag märkte först efter några gånger att när jag överlämnade mina bekymmer i Guds händer och samtidigt sa: "min Gud, jag litar på Dig. Jag ber att Din vilja sker och inte min." så infann sig en underbar frid och lugn inom mig.

Bekymmer och konflikter skapar alltid oro och oreda tills man har funnit olika lösningar på dem, men när återkommande bekymmer inte försvinner så brukar jag be Gud om stöd. Men det är först de senaste åren som jag har överlämnat mina bekymmer i Guds händer. Fram till dess ville jag helst ha egna lösningar på dem och hade ganska bra kontroll över dem, men allteftersom har jag vågat lita mer och mer på att Gud vill mig väl och jag har med tiden släppt kontrollen på alla mina olika roller och relationer till människor. Detta har varit ett hårt arbete som många gånger fick mig att vilja återgå till mina invanda rutiner och lösningar, men Gud i mig ville annorlunda, därför att Han har bättre lösningar för mig, tror jag. Det känns som om en dröm har gått i uppfyllelse, eller ett av Guds löften till mig har infriats nu och det är jag så glad och tacksam för.

Att våga lita på Gud och vila i Honom har varit en långsam för min del, men äntligen har jag kommit fram till den viloplats som detta erbjuder mig. Jag upplever detta som mirakel för mig, eftersom det är högst sant och förändrar mig från en orolig själ till en fridfull och glad själ. Det handlar inte om att tänka positivt eller i andra banor för att få en annan syn på saker och ting, utan samtidigt som jag är bekymrad och orolig ber jag min överlåtelsebön till Gud och i gengäld får jag hans Frid. Ett fantastiskt byte sker mellan oss, kanske man kan säga. I detta mirakel vill jag leva i resten av mitt liv, hjälp mig därom min Herre och min Gud.


Viktoria.

19Då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn om natten, och han prisade himlens Gud. 20Daniel sade:

53När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. 54Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: "Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? 55Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? 56Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?" 57Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: "En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem." 58Och han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro.

Matteusevangeliet 13:53-58

 

 

Viktoria.

Ibland är livet så underbart och rätt och enkelt att leva och jag går omkring och känner mig vara ett med tackbönen som lever i och med mig.
Tidigare kände jag mig skräckslagen så fort jag kände att allt var rätt och bra för mig. Jag tror att min osäkerhet på vad jag själv ville gjorde mig rädd när det jag ville plötsligt fanns  till för mig, eller om det var så att jag bar på mitt kvinnoarv från ett patriarkalt samhälle och det förlamade mig, istället för att ta för mig...
Men de senaste åren har jag börjat tacka och ta emot alla goda stunder i mitt liv och låtit lovsången till Gud sjunga i mitt hjärta utan minsta tvivel eller rädsla för att " katastrofen lurar runt hörnet." Kanske är det åldern som får mig att vila i mig själv så att jag vet vad jag vill? Nej, jag tror inte det bara är min biologiska ålder eller enbart mina livserfarenheter utan det är naturligtvis min tro på Gud och min relation till Herren som frigör mig ständigt och steg för steg från de laster och hinder i mig och i min väg.

Att överlåta mig själv och mina barn i Guds Händer har tagit mig mest tid och möda, men vartefter jag började lita på Gud så kunde jag släppa kontrollen och överlämna oss också till Gud. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv! Sedan några år litar jag på att Gud tar hand om oss också bättre än jag själv kan göra. Och att be om att Guds vilja ska ske och inte min är numera min dyrbara lovsång, som är så mycket lättare att lovsjunga när livet är lätt och underbar att leva. De stunder som min själ lever i svår kamp är det värre.

Min tackbön är ett pågående samtal med Gud, med Herren Jesus Kristus eller med Heliga Anden, beroende på vem av dem jag upplever vara närmast mig för stunden:

Gud! Tack för livet och Din stora Nåd som Du ger mig.

Viktoria.

Tisdagen den 9. november blev jag kontaktad av Botkyrka Folkhögskolans biträdande rektor, det gällde ett projekt som skolan vill genomföra på uppdrag av Ungdomsstyrelsen.
Regeringen har 2008, gett i uppdrag till Ungdomsstyrelsen "att kartlägga förekomsten av arrangerade äktenskap mot en parts vilja i Sverige." ( Förord i boken Gift mot sin vilja).

Botkyrka Folkhögskola och en annan Folkhögskola har tackat ja till att genomföra ett miniprojekt i ämnet och jag har blivit erbjuden att hålla i den första delen som är föreläsning. Jag ska föreläsa om hur vi syrianer, ungdomar och föräldrar tänker krng äktenskap och om den allmänna synen på familjen inom gruppen.  Skolans biträdande rektor ska hålla i de frågor som ska ligga till grund för samtal i mindre grupper. Jag och bitr. rektor har haft ett möte och flera mailkonktakter under denna tid, som har gått så fort! Idag ser jag fram emot att genomföra detta projekt, men vägen hit har varit kantig av en och annan tanke och känsla som jag fick kämpa mig igenom. Vi har tillsammans planerat att göra projektet två gånger för två olika ungdomsgrupper, kanske bjuder vi in föräldrar också samtidigt. Datum är inte bestämt, eller spikat än, men det ska bli i vår.

Jag har flera böcker som jag läser i nu, för att få fram en samlad bra bild från olika källor. Mina källor är:
1. Bibeln
2. Gift mot sin vilja, En studie i ämnet, från Ungdomsstyrelsen.
3. Syrisk Ortodoxa Kyrkan, bok av fader Vannis
4. Svärdets år, bok av Bertil Bengtsson.
5. Jag behöver rötter och vingar, en bok av Göran Gunner och Sven Halvardson (red)
6. Mina egna kunskaper och erfarenheter
7. Samtal med flera kvinnor

För två veckor sedan skapade jag en präliminär PowerPoint presentation och det är jag väldigt stolt över. Det är min först PowerPoint presentation någonsin! Det var vår yngste son, Rabi som lärde mig att skapa en PowerPoint. Rabi jobbade med PowerPoint presentation med ett skolarbete i våras och jag hade länge velat lära mig. Så jag bad honom visa mig hur han gjorde själv och han var lycklig för att "lära mig något väldigt viktigt". Rabi kände sig jätte stolt och viktig och jag lärde mig äntligen att använda en enklare variation på föreläsnings form.

Jag får skriva mera om hur det går i denna process.


Viktoria.

KRÖNIKA : SEYFO - SVÄRDETS ÅR, 1915 I TURKIET

Av: Viktoria Soma


I år är det 90 år sedan den ohyggliga massakern, som i folkmun har kallats – Seyfo - massakern på det assyriska/syrianska folket i Turkiet. Turkiet har ännu inte erkänt detta folkmord som just ett folkmord som har inträffat med den Turkiska statens goda minne och medverkan.
I dag då vårt folk lever utspridda över stora delar av världen och i demokratiska samhällen, har sanningen om detta folkmord grävts fram av både inhemska och utomstående och pålitliga källor. ( Läs om de många massakerna på vårt folk i Bertil Bengtssons bok: Svärdets år. Och i Sir Austen Henry Layards bok: Folkmordet på öst-assyrier i turkiska Mesopotamien ).
Detta gör vårt folks historia levande. Ur dessa källor får vi lära oss den sanning som våra föräldrar fick höra av sina föräldrar som var denna tragedins barn. 1915 års massaker var en i mängden på vårt folk, där vårt folk blev röjda ur vägen för den turkiska statens krigs makt i islams namn. Över 1,5 miljoner kristna assyrier/syrianer och andra kristna blev kallblodigt mördade i Turkiet under Seyfo 1914-1915.

För sin kristna tro förföljdes och mördades alla de som levde i fred och i harmoni med sina muslimska grannar i Turkiet. De som överlevde massakern bar på fruktansvärda lidanden som aldrig fick upprättelse av den turkiska staten.

En av de som överlevde svärdets år var min mormor, Seyde. Hon var 14 år gammal, sommaren 1915 då muslimerna rensade hennes födelseby, Kafro Elayto, på män, kvinnor och barn. Min mamma berättade ofta denna historia för oss barn som godnattsaga. Hennes mamma kunde aldrig glömma synen på alla de döda i byn. Och förlät sig nog aldrig själv för att ha överlevt hela sin familj och många av sina släktingar. Min mamma berättar för oss än idag om vår mormor som bar på en stor tragedi som tyngde ner henne så länge hon levde. Jag har inte sett min mormor levande, men det har mina äldre syskon, mormor dog med sin stora smärta i sitt hjärta. Då jag ville skriva om Seyfo på vårt folk bad jag min mamma att berätta sin mammas levnads historia för mig. Dagen innan muslimerna kom till Kafro Elayto hade munken i byn vädjat till alla kvinnor och barn att hoppa i byns vattenbrunnar istället för att bli vanärade, våldtagna, bortrövade och tvingade till ingifte i muslimska hem eller kallblodigt mördade. Min mormor hade varit ett skräckslagen vittne till att beväpnade muslimer bakband och sköt ihjäl hennes mamma och pappa, tre bröder och fyra morbröder. I rena förskräckelsen flydde hon med sin lillebror i nattens mörkret till byns brunn och hoppade i. Brunnen var full av redan drunkna och döda kristna bybor. Under natten trillade hennes lillebror från hennes axlar och drunknade i sömnen.
Mormor och två andra flickor var de enda överlevande ur byns brunn. lukten av alla de döda var en liten del av den ohyggliga skräcken för muslimernas våld som lurade utanför brunnen. Dessa tre flickor som inte visste hur de skulle handla efter den fasansfulla synen och lukten, vågade sig ut om natten för at leta efter mat och vatten.
Två av flickorna flydde till en närbelägen by om natten men mormor gick till byns muhtar/ byhövdingen, som var muslim. I sin barnsliga godtrogenhet trodde hon att muhtar skulle hjälpa henne, för hon var helt ensam och övergiven. Dessutom hade ju hennes föräldrar bistått muhtar med så mycket innan Seyfo. Muhtars fru var mera rädd om sin ställning som muhtars första fru än om min mormors liv, (muslimska män får gifta sig med flera kvinnor) då hon såg henne. Muhtar hade också sett mormor, men han var upptagen med sina viktiga gäster och dessutom trodde han aldrig att mormor skulle komma undan hans våld, nu när hon själv sökt sig till sin förövare. Men hans fru var smartare än honom, hon gav mormor att äta och dricka och hjälpte henne att fly upp på hustaket. Seyde hann upp till sista trappsteget då hon kände ett ryck i sin klänning. Muhtar grep tag i hennes redan slitna klänning och fick med sig en stor reva. Seyde som inte vågade sig bakåt tog sig upp på taket och hoppade ner och hamnade på utsidan av muhtars hus. Hennes enda tanke var att fly för livet.

I nattens mörker är människan i normala fall rädd för sin egen skugga, stackars Seyde som varken såg eller visste vart hon var på väg någonstans bara sprang och sprang för livet. Hon trodde att hon var fiendens offer när hon hörde fotsteg framför sig. " Vem du än är kom fram, jag ska hjälpa dig". Sa en mans röst och hon gick fram till främlingen, som visade sig vara en släkting till henne. Adam hade också bevittnat många kallblodiga avrättningar på sina nära i byn Kafro Elayto. Dessa två överlevde Seyfos avrättningar på en hel by i Turkiet sommaren 1915. Var det mirakel eller misstag att dessa två ungdomar överlevde sina familjer?
2005-04-22

Jag skrev denna krönika 2005.

Viktoria.

I torsdags, den 13. Januari, dammade jag lite i Abirams rum och hittade boken om "Svärdets år", som är skriven av Bertil Bengtsson, på uppdrag av Syrianska Riksförbundet. Den gav ut 2004 och jag köpte den samma år och läste den också, men jag mindes inte hur bilden på framsidan såg ut och hade också glömt en hel del som är skrivet i den. Jag tog upp boken och mitt öga vilade på framsidans bild, på flickan som gråter. Hon har hägra hand och underarm över sitt blottade bröst, som skydd för andras blickar eller kylan medan hon torkar sitt högra öga med sin lilla högra hand. Hennes kläder är trasiga, hon tycks bara ha kvar trasor som hänger, av det som måste ha varit en klänning, någon måste ha rivit hennes klänning framifrån, för den hänger långt ner över hennes axlar och blottar hela hennes bröstkorg och mage. Hon har inga byxor på sig heller för den trasiga klänningen blottar hela hennes vänstra ben. Flickor gick alltid med långbyxor under klänningarna, men denna flicka saknar det och liksom alla andra på bilden saknar även hon skor på fötterna. Denna arkivbild bör vara taget någon gång mellan 1914-1922, någonstans i Sydöstra Turkiet, alltså under Seyfo-perioden, ett folkmord på de kristna i Turkiet, och i synnerhet på armenier, syrianer, assyrier och greker. Jag grät med denna lilla flicka, som inte kan ha varit mer än 12 år. Jag grät över hennes lidande som lyser om hela henne på bilden och greps av en skrämmande tanke; hon kunde vara min egen mormor, Seyde!" Min mormor var bara barnet 13 eller 14 år gammal bara när hon fick utstå många hemskheter under de värsta Seyfo-åren, 1914-1915. Jag har skrivit om min mormor för några år sedan som dokumentation om de levandes historia om Seyfo och ska klistra in den som ett nytt inlägg på min blogg idag. Jag har börjat läsa denna bok på nytt för att lära mig, eller uppdatera mina kunskaper om folkmordet på mitt folk för att vara vaken och uppmärksam på människans förmåga till hemskheter även i våra dagar. Viktoria.

Förresten så betyder Makbula passande nog "accepterat". Mamma döpte henne till det namnet och tackade Gud för alla barn som han välsignat henne med och ville kanske inte ha flera döttrar...
Namnet Makbula kan tolkas som att "vi har accepterat det Gud har gett oss."
Vi försöker att acceptera Makbulas lidande genom att se till att hon får leva det liv som hon har rätt till. Vi är flera som jobbar med Makbula och alla är vi var och en, väldigt viktiga för hennes behov.


Viktoria.

Min syster Makbula är en stor del av mitt Kall och jag tackar Gud för att jag började jobba med henne sedan 2001.
I början var det känslomässing väldigt komplicerat men med tiden har vi lärt känna varandra väldigt bra. Vi kommunicerar med hela ansiktet nu för tiden och för det mesta fungerar det väldigt bra.
Det är lika stort som skrämmande att ha anförtrotts en människa i beroendeställning. Jag tycker väldigt mycket om Makbula och trivs med att arbeta med henne, inte bara för att hon är min biologiska syster eller att jag har lön för mitt arbete med henne, utan främst för att Jesus Kristus bor i henne. I svåra dagar, när jag gråter över hennes lidande, för mig själv och så tyst att hon varken ser eller hör, -tror jag- brukar jag tänka att jag vårda min Herre i henne.
Och Herren låter mig inte tvivla på att han bor i henne; så gott som varje morgon jag jobbar med  Makbulas så möts jag av hennes stora leende och lyckliga ögon. Detta ger mig kraft och mod att fortsätta att vårda min syster på bästa möjliga sätt.

I morse när jag kom in till hennes rum vände hon med stora svårigheter på sitt huvud mot dörren för att le med hela sitt ansikte mot mig. Hennes ansikte uttryckte en glädje, inte en tacksamhet enbart, och hon såg ut att vara så lugn och trygg. Jag tackade och tog emot för i det ögonblicket kände jag att Herren ser mig, genom Makbulas lidande.

Viktoria.

2Länge väntade jag på Herren,
och han böjde sig ner till mig
och hörde mitt rop.
3Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur slam och dy.
Han ställde mig på fast mark,
mina steg gjorde han trygga.
4Han lade en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och bäva
och sätta sin lit till Herren.
Psalm 40:2-4

Jag tycker om att laga mat för mig och min familj och gör det oftast med glädje och kärlek också, det är då det smakar som bäst. Nu för tiden är det sällan vi syrianer har stora släktbjudningar, alla kvinnor jobbar heltid och har varken tid eller ork kvar för att laga flera olika sorters maträtter till 30-50 personer. Dessutom har det bildats många nya och unga familjer i det flesta släkter att vi har blivit så stora att ingen släkt med alla medlemmar får plats i något hem längre. Men fortfarande är det vanligt förekommande att storfamiljen med barn och barnbarn samlas kring matgemenskapen för att umgås och växa ihop som den nya släkten i diasporan.

Idag lagade jag barnens favoritmat; lasagne och den middagen samlade min familj kring matbordet. Men vägen dit var krånglig idag; efter smärre förseningar och stressad eftermiddag kom jag hem och ingen hade börjat med middagen, de vuxna i min familj hade fått andra ärenden att göra utanför hemmet och Abiram och Rabi väntade på middagen.
Jag blev besviken och sur för att alla förväntade sig att jag skulle laga maten, som vanligt. Att vägra laga middag som hämnd var för barnsligt och dumt, så det uteslöt jag tidigt, men jag förblev sur en stund till. Jag bad pojkarna hjälpa till i köket så att vi kunde börja med maten och bli klara till klockan sju. Vi pratade och hjälptes åt i köket och den glädjen och gemenskapen med mina duktiga pojkar fick mig att glömma mina elaka tankar om de vuxna i min familj.
Jag valde att låta glädjen växa och landa hos de andra också, fast först efter att jag förklarat för dem att jag inte kan dela på mig och att vi måste alla hjälpas åt i hemmet. I vanliga fall så har vi rutiner i vår familj för att hjälpas åt i hemmet, men ibland så förväntas jag ta hand om allt och alla fortfarande.

Det är nog så för det flesta syrianer och andra folkgrupper också, att det är kvinnan, mamman i familjen som samlar familjen och lär ut traditioner, men framförallt så stödjer hon all familjemedlemmarna att växa till goda samhällsmedborgare. Kvinnan, Mamman är familjens kärlekscentra, ja för många är hon familjens pulserande Aorta, kroppens stora pulsåder. Kvinnan som har gjort så mycket bra i den syrianska historien har fått en alldeles för liten plats i dess historia. Men nu är det nya tider och de flesta kvinnor är läs-och skrivkunniga och kan skriva sin egen, men också tidigare generationers kvinnohistoria, för den är värd att skrivas ned och läras ut till våra döttrar som växer upp i diasporan. De behöver känna till sin historia för att kunna göra återkopplingar till den.

Viktoria.

I ett tidigare inlägg skrev jag om att Sinnesrobönen används som behandlingsform för trasiga själar inom hälso- och sjukvård. olika behandlingshem i (oftast) privat regi.  Sinnesrobönen används oftast som avslutning på den 12- stegsbönen som man inleder med.

Inom Anonyma Alkoholister och andra grupper med kemiska missbruk använder man det så kallade 12- stegsmodellen, där Gud är den större kraft med makt och kärlek att hjälpa trasiga själar att finna ro och bli helade.

 

Anonyma Alkoholister arbetar efter följande tolvstegsprogram:

1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att våra liv hade blivit ohanterliga.

2. Vi kom till tro att en kraft, större än vi själva, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.

3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, sådan vi själva uppfattade Honom.

4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.

5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en med- människa alla våra fel och brister och innebörden av dem.

6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud av- lägsna alla dessa karaktärsfel.

7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.

8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.

9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.

10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.

11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade Honom - varvid vi endast bad om insikt om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.

12. När vi, som en resultatet dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.


Viktoria.

Jag och min man såg på ett program på Suryoyo SAT  i eftermiddags. Det var ett repris från tidigare sändning som jag inte följt.
Jag led verkligen med alla de äldre och medelålders männen som hade bjudits in av ansvariga för tre närbelägna kyrkor i Belgien, fast jag kan inte säga att jag trodde på deras lösningar.Det var några få medelålders kvinnor som hade tagit sig till Mor Hzozoyel kyrkans samlingslokal men de satt bland alla andra åhörare. Säkert är det så också i Mor Hzozoyel, som i de flesta Syrisk Ortodoxa Kyrkorna i världen, att de som styr består av äldre män, i bästa fall blandat med några bildade medelålders män.
Deras problem är typiska diaspora-problem som alla församlingar har mött på, mer eller mindre. Medan många församlingar och Biskopsstift i världen har hittat olika lösningar på sina problem, eller kämpar fortfarande med att hitta bra lösningar för att vara folkets samlande organ, så verkar de i dessa församlingar i Belgien stå och stampa på samma lerpöl. Deras problem är säkert viktigt och svårt för dem, men det måste väl finnas bra och fredliga lösningar även för dem? Hur vore det med att läsa Bibeln och leva efter den?
Vet de inte hur man glömmer och går vidare i kyrkan eller?, Varför finns inte båda parterna närvarande? Hur kan de tro att de kan lösa problemen med bara ena parten som talare, försvarare och domare?, tänkte jag högt, men utan att bli indragen i deras problem.
Det var pinsamt att se och höra på samtalen, där alla grävde i flera år gamla händelser och minnen som fortfarande luktade bitterhet; folket i dessa församlingar med de avlönade prästerna hade problem med sin biskop och han hade tydligen enorma problem med dem.

Den Vision jag fick om Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan, söndagen den 8. mars 2009, var att den bar på ett stort sår. Såret var infekterat och varigt och var pyste ur såret via små och stora kanaler, men bakom varet fanns det levande, blodrikt, rött läkkött.
Som jag förstod Visionen var att det är Herren Jesus Kristus som bär sin Kyrka, men att vi iden Syrisk Ortodoxa Kyrkan behöver nytt blod. Med nytt blod menar jag yngre kvinnor och män som försöker göra sin tro på Gud en stor -eller hela- av sina liv och är förebilder för kommande kristna generationer.
Det infekterade såret håller på att läka sig självt, men det tar längre tid och drar med sig onödigt lidande och splittring i organisationen. Medan många kyrkor kämpar för att locka till sig besökare så är det syrianska folket ett aktivt kyrkobesökare, vilket är ett ypperligt tillfälle för de äldre som styr den att vakna upp, eller bli väckta ur deras djupa sömn.

Jag berättade om denna Vision för en av biskoparna några månader senare.


Viktoria.

3Förbarma dig, Gud, i din nåd,

För att du ska få bo i någon måste du göra avtryck på  vederbörande.
Avtrycken ska ha gett den människan nya vyer att se på livet och växa som människa.
Du ska ha varit dig själv och gett det bästa av dig till den människan, som gåva.
Du bör vara rätt så trygg i dig själv för att ge det bästa utan krav,
eller dolda förväntningar på att få igen minst den del du gett bort.

Vem kan ge bort som gåva det bästa av sig själv utan att vilja ha tillbaka det?
Vilken vän vill offra sig för dig om hxn inte har egennyttan som sin trygga hamn?
Vilken vän vill offra sig för att rädda dig?
Kanske har du bästa vänner som älskar dig och vill hjälpa dig i kristider,
kanske har du bästa vänner som du vill göra allt för, eftersom du älskar dem...

Herren Jesus Kristus vill bo i dig för att Han älskar dig, som den du är.
Han kräver inte att du ska betala tillbaka något till Honom.
Han vill ha tillträde till ditt hjärta för att bo där och göra dig lik Honom.
Jesus Kristus har betalat priset för ditt tillträde till Guds hjärta.
Du får bo där och uppleva att du är älskad och värdefull för Gud.

Nyårsmässan hade knappt avslutats förrän ondskan kröp fram ur sina gömmor och attackerade de kristna i Alexsandria. Smärtan och sorgen efter illdåden i Iraks kyrkor har världen knappt hunnit smälta, så avancerar ondskan och spränger kristna i luften, någon annanstans, i ett annat land för att oroa och splittra kyrkan men målet att förinta kristenheten i Mellanöstern...
Den Koptiska Kyrkan i Egypten är stor och stark och har visat sin avsky mot förövarna på många olika mediala vägar sedan i lördags. Folk har ställt sig bakom fördömandet av detta bombdåd som har tagit mins 21 personers liv.

Idag hölls det mässa för de mördade personerna i Kristi Kyrka och prästerskapet uppmanade alla kristna att minnas vårt hopp om evigt liv och lita på att de mördade får möta Gud och vila hos Honom.

Gud, jag ber Dig i Jesus Kristus namn att Du som är Kärlek, ger alla de drabbade av Din Frid och Kärlek. Deras lidande är Ditt lidande, omslut dem i Din famn. Amen.

Dessa löften ger Herren Jesus Kristus till alla de som förföljs och drabbas av ondskan på olika sätt i världen:

11Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. 12Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.

Matteusevangeliet 5:10-12

 

Jag klistrar in några artiklar från igår och idag, för dig som vill veta mera om bambattentatet mot Koptiska kyrkan på Nyårsaftonen.

Minst 21 döda efter bombdåd i Egypten

Angrepp mot en kristen kyrka i Alexandria. Enligt vittnen var det en bilbomb som exploderade framför kyrkan en halvtimme in på det nya året.

Förhörs om egyptiskt kyrkattentat

Text: TT
Publicerad 2 januari 2011 15.58 Uppdaterad 2 januari 2011 15.582011-01-02 15:58:38

Vad kan vara bättre än att lära oss att leva i och av Guds kärlek?

Så här skriver Evangelisten Johannes i Johannesevangeliet 15:11-17.

11Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. 12Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 13Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. 14Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. 15Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. 16Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. 17Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Joh 15:11-17

 

Viktoria.