Infekterat sår måste renas
Jag och min man såg på ett program på Suryoyo SAT i eftermiddags. Det var ett repris från tidigare sändning som jag inte följt.
Jag led verkligen med alla de äldre och medelålders männen som hade bjudits in av ansvariga för tre närbelägna kyrkor i Belgien, fast jag kan inte säga att jag trodde på deras lösningar.Det var några få medelålders kvinnor som hade tagit sig till Mor Hzozoyel kyrkans samlingslokal men de satt bland alla andra åhörare. Säkert är det så också i Mor Hzozoyel, som i de flesta Syrisk Ortodoxa Kyrkorna i världen, att de som styr består av äldre män, i bästa fall blandat med några bildade medelålders män.
Deras problem är typiska diaspora-problem som alla församlingar har mött på, mer eller mindre. Medan många församlingar och Biskopsstift i världen har hittat olika lösningar på sina problem, eller kämpar fortfarande med att hitta bra lösningar för att vara folkets samlande organ, så verkar de i dessa församlingar i Belgien stå och stampa på samma lerpöl. Deras problem är säkert viktigt och svårt för dem, men det måste väl finnas bra och fredliga lösningar även för dem? Hur vore det med att läsa Bibeln och leva efter den?
Vet de inte hur man glömmer och går vidare i kyrkan eller?, Varför finns inte båda parterna närvarande? Hur kan de tro att de kan lösa problemen med bara ena parten som talare, försvarare och domare?, tänkte jag högt, men utan att bli indragen i deras problem.
Det var pinsamt att se och höra på samtalen, där alla grävde i flera år gamla händelser och minnen som fortfarande luktade bitterhet; folket i dessa församlingar med de avlönade prästerna hade problem med sin biskop och han hade tydligen enorma problem med dem.
Den Vision jag fick om Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan, söndagen den 8. mars 2009, var att den bar på ett stort sår. Såret var infekterat och varigt och var pyste ur såret via små och stora kanaler, men bakom varet fanns det levande, blodrikt, rött läkkött.
Som jag förstod Visionen var att det är Herren Jesus Kristus som bär sin Kyrka, men att vi iden Syrisk Ortodoxa Kyrkan behöver nytt blod. Med nytt blod menar jag yngre kvinnor och män som försöker göra sin tro på Gud en stor -eller hela- av sina liv och är förebilder för kommande kristna generationer.
Det infekterade såret håller på att läka sig självt, men det tar längre tid och drar med sig onödigt lidande och splittring i organisationen. Medan många kyrkor kämpar för att locka till sig besökare så är det syrianska folket ett aktivt kyrkobesökare, vilket är ett ypperligt tillfälle för de äldre som styr den att vakna upp, eller bli väckta ur deras djupa sömn.
Jag berättade om denna Vision för en av biskoparna några månader senare.
Viktoria.
Jag led verkligen med alla de äldre och medelålders männen som hade bjudits in av ansvariga för tre närbelägna kyrkor i Belgien, fast jag kan inte säga att jag trodde på deras lösningar.Det var några få medelålders kvinnor som hade tagit sig till Mor Hzozoyel kyrkans samlingslokal men de satt bland alla andra åhörare. Säkert är det så också i Mor Hzozoyel, som i de flesta Syrisk Ortodoxa Kyrkorna i världen, att de som styr består av äldre män, i bästa fall blandat med några bildade medelålders män.
Deras problem är typiska diaspora-problem som alla församlingar har mött på, mer eller mindre. Medan många församlingar och Biskopsstift i världen har hittat olika lösningar på sina problem, eller kämpar fortfarande med att hitta bra lösningar för att vara folkets samlande organ, så verkar de i dessa församlingar i Belgien stå och stampa på samma lerpöl. Deras problem är säkert viktigt och svårt för dem, men det måste väl finnas bra och fredliga lösningar även för dem? Hur vore det med att läsa Bibeln och leva efter den?
Vet de inte hur man glömmer och går vidare i kyrkan eller?, Varför finns inte båda parterna närvarande? Hur kan de tro att de kan lösa problemen med bara ena parten som talare, försvarare och domare?, tänkte jag högt, men utan att bli indragen i deras problem.
Det var pinsamt att se och höra på samtalen, där alla grävde i flera år gamla händelser och minnen som fortfarande luktade bitterhet; folket i dessa församlingar med de avlönade prästerna hade problem med sin biskop och han hade tydligen enorma problem med dem.
Den Vision jag fick om Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan, söndagen den 8. mars 2009, var att den bar på ett stort sår. Såret var infekterat och varigt och var pyste ur såret via små och stora kanaler, men bakom varet fanns det levande, blodrikt, rött läkkött.
Som jag förstod Visionen var att det är Herren Jesus Kristus som bär sin Kyrka, men att vi iden Syrisk Ortodoxa Kyrkan behöver nytt blod. Med nytt blod menar jag yngre kvinnor och män som försöker göra sin tro på Gud en stor -eller hela- av sina liv och är förebilder för kommande kristna generationer.
Det infekterade såret håller på att läka sig självt, men det tar längre tid och drar med sig onödigt lidande och splittring i organisationen. Medan många kyrkor kämpar för att locka till sig besökare så är det syrianska folket ett aktivt kyrkobesökare, vilket är ett ypperligt tillfälle för de äldre som styr den att vakna upp, eller bli väckta ur deras djupa sömn.
Jag berättade om denna Vision för en av biskoparna några månader senare.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
