Lite om min mormors historia
KRÖNIKA : SEYFO - SVÄRDETS ÅR, 1915 I TURKIET
Av: Viktoria Soma
I år är det 90 år sedan den ohyggliga massakern, som i folkmun har kallats – Seyfo - massakern på det assyriska/syrianska folket i Turkiet. Turkiet har ännu inte erkänt detta folkmord som just ett folkmord som har inträffat med den Turkiska statens goda minne och medverkan.
I dag då vårt folk lever utspridda över stora delar av världen och i demokratiska samhällen, har sanningen om detta folkmord grävts fram av både inhemska och utomstående och pålitliga källor. ( Läs om de många massakerna på vårt folk i Bertil Bengtssons bok: Svärdets år. Och i Sir Austen Henry Layards bok: Folkmordet på öst-assyrier i turkiska Mesopotamien ).
Detta gör vårt folks historia levande. Ur dessa källor får vi lära oss den sanning som våra föräldrar fick höra av sina föräldrar som var denna tragedins barn. 1915 års massaker var en i mängden på vårt folk, där vårt folk blev röjda ur vägen för den turkiska statens krigs makt i islams namn. Över 1,5 miljoner kristna assyrier/syrianer och andra kristna blev kallblodigt mördade i Turkiet under Seyfo 1914-1915.
För sin kristna tro förföljdes och mördades alla de som levde i fred och i harmoni med sina muslimska grannar i Turkiet. De som överlevde massakern bar på fruktansvärda lidanden som aldrig fick upprättelse av den turkiska staten.
En av de som överlevde svärdets år var min mormor, Seyde. Hon var 14 år gammal, sommaren 1915 då muslimerna rensade hennes födelseby, Kafro Elayto, på män, kvinnor och barn. Min mamma berättade ofta denna historia för oss barn som godnattsaga. Hennes mamma kunde aldrig glömma synen på alla de döda i byn. Och förlät sig nog aldrig själv för att ha överlevt hela sin familj och många av sina släktingar. Min mamma berättar för oss än idag om vår mormor som bar på en stor tragedi som tyngde ner henne så länge hon levde. Jag har inte sett min mormor levande, men det har mina äldre syskon, mormor dog med sin stora smärta i sitt hjärta. Då jag ville skriva om Seyfo på vårt folk bad jag min mamma att berätta sin mammas levnads historia för mig. Dagen innan muslimerna kom till Kafro Elayto hade munken i byn vädjat till alla kvinnor och barn att hoppa i byns vattenbrunnar istället för att bli vanärade, våldtagna, bortrövade och tvingade till ingifte i muslimska hem eller kallblodigt mördade. Min mormor hade varit ett skräckslagen vittne till att beväpnade muslimer bakband och sköt ihjäl hennes mamma och pappa, tre bröder och fyra morbröder. I rena förskräckelsen flydde hon med sin lillebror i nattens mörkret till byns brunn och hoppade i. Brunnen var full av redan drunkna och döda kristna bybor. Under natten trillade hennes lillebror från hennes axlar och drunknade i sömnen.
Mormor och två andra flickor var de enda överlevande ur byns brunn. lukten av alla de döda var en liten del av den ohyggliga skräcken för muslimernas våld som lurade utanför brunnen. Dessa tre flickor som inte visste hur de skulle handla efter den fasansfulla synen och lukten, vågade sig ut om natten för at leta efter mat och vatten.
Två av flickorna flydde till en närbelägen by om natten men mormor gick till byns muhtar/ byhövdingen, som var muslim. I sin barnsliga godtrogenhet trodde hon att muhtar skulle hjälpa henne, för hon var helt ensam och övergiven. Dessutom hade ju hennes föräldrar bistått muhtar med så mycket innan Seyfo. Muhtars fru var mera rädd om sin ställning som muhtars första fru än om min mormors liv, (muslimska män får gifta sig med flera kvinnor) då hon såg henne. Muhtar hade också sett mormor, men han var upptagen med sina viktiga gäster och dessutom trodde han aldrig att mormor skulle komma undan hans våld, nu när hon själv sökt sig till sin förövare. Men hans fru var smartare än honom, hon gav mormor att äta och dricka och hjälpte henne att fly upp på hustaket. Seyde hann upp till sista trappsteget då hon kände ett ryck i sin klänning. Muhtar grep tag i hennes redan slitna klänning och fick med sig en stor reva. Seyde som inte vågade sig bakåt tog sig upp på taket och hoppade ner och hamnade på utsidan av muhtars hus. Hennes enda tanke var att fly för livet.
I nattens mörker är människan i normala fall rädd för sin egen skugga, stackars Seyde som varken såg eller visste vart hon var på väg någonstans bara sprang och sprang för livet. Hon trodde att hon var fiendens offer när hon hörde fotsteg framför sig. " Vem du än är kom fram, jag ska hjälpa dig". Sa en mans röst och hon gick fram till främlingen, som visade sig vara en släkting till henne. Adam hade också bevittnat många kallblodiga avrättningar på sina nära i byn Kafro Elayto. Dessa två överlevde Seyfos avrättningar på en hel by i Turkiet sommaren 1915. Var det mirakel eller misstag att dessa två ungdomar överlevde sina familjer?
2005-04-22
Jag skrev denna krönika 2005.
Viktoria.
Av: Viktoria Soma
I år är det 90 år sedan den ohyggliga massakern, som i folkmun har kallats – Seyfo - massakern på det assyriska/syrianska folket i Turkiet. Turkiet har ännu inte erkänt detta folkmord som just ett folkmord som har inträffat med den Turkiska statens goda minne och medverkan.
I dag då vårt folk lever utspridda över stora delar av världen och i demokratiska samhällen, har sanningen om detta folkmord grävts fram av både inhemska och utomstående och pålitliga källor. ( Läs om de många massakerna på vårt folk i Bertil Bengtssons bok: Svärdets år. Och i Sir Austen Henry Layards bok: Folkmordet på öst-assyrier i turkiska Mesopotamien ).
Detta gör vårt folks historia levande. Ur dessa källor får vi lära oss den sanning som våra föräldrar fick höra av sina föräldrar som var denna tragedins barn. 1915 års massaker var en i mängden på vårt folk, där vårt folk blev röjda ur vägen för den turkiska statens krigs makt i islams namn. Över 1,5 miljoner kristna assyrier/syrianer och andra kristna blev kallblodigt mördade i Turkiet under Seyfo 1914-1915.
För sin kristna tro förföljdes och mördades alla de som levde i fred och i harmoni med sina muslimska grannar i Turkiet. De som överlevde massakern bar på fruktansvärda lidanden som aldrig fick upprättelse av den turkiska staten.
En av de som överlevde svärdets år var min mormor, Seyde. Hon var 14 år gammal, sommaren 1915 då muslimerna rensade hennes födelseby, Kafro Elayto, på män, kvinnor och barn. Min mamma berättade ofta denna historia för oss barn som godnattsaga. Hennes mamma kunde aldrig glömma synen på alla de döda i byn. Och förlät sig nog aldrig själv för att ha överlevt hela sin familj och många av sina släktingar. Min mamma berättar för oss än idag om vår mormor som bar på en stor tragedi som tyngde ner henne så länge hon levde. Jag har inte sett min mormor levande, men det har mina äldre syskon, mormor dog med sin stora smärta i sitt hjärta. Då jag ville skriva om Seyfo på vårt folk bad jag min mamma att berätta sin mammas levnads historia för mig. Dagen innan muslimerna kom till Kafro Elayto hade munken i byn vädjat till alla kvinnor och barn att hoppa i byns vattenbrunnar istället för att bli vanärade, våldtagna, bortrövade och tvingade till ingifte i muslimska hem eller kallblodigt mördade. Min mormor hade varit ett skräckslagen vittne till att beväpnade muslimer bakband och sköt ihjäl hennes mamma och pappa, tre bröder och fyra morbröder. I rena förskräckelsen flydde hon med sin lillebror i nattens mörkret till byns brunn och hoppade i. Brunnen var full av redan drunkna och döda kristna bybor. Under natten trillade hennes lillebror från hennes axlar och drunknade i sömnen.
Mormor och två andra flickor var de enda överlevande ur byns brunn. lukten av alla de döda var en liten del av den ohyggliga skräcken för muslimernas våld som lurade utanför brunnen. Dessa tre flickor som inte visste hur de skulle handla efter den fasansfulla synen och lukten, vågade sig ut om natten för at leta efter mat och vatten.
Två av flickorna flydde till en närbelägen by om natten men mormor gick till byns muhtar/ byhövdingen, som var muslim. I sin barnsliga godtrogenhet trodde hon att muhtar skulle hjälpa henne, för hon var helt ensam och övergiven. Dessutom hade ju hennes föräldrar bistått muhtar med så mycket innan Seyfo. Muhtars fru var mera rädd om sin ställning som muhtars första fru än om min mormors liv, (muslimska män får gifta sig med flera kvinnor) då hon såg henne. Muhtar hade också sett mormor, men han var upptagen med sina viktiga gäster och dessutom trodde han aldrig att mormor skulle komma undan hans våld, nu när hon själv sökt sig till sin förövare. Men hans fru var smartare än honom, hon gav mormor att äta och dricka och hjälpte henne att fly upp på hustaket. Seyde hann upp till sista trappsteget då hon kände ett ryck i sin klänning. Muhtar grep tag i hennes redan slitna klänning och fick med sig en stor reva. Seyde som inte vågade sig bakåt tog sig upp på taket och hoppade ner och hamnade på utsidan av muhtars hus. Hennes enda tanke var att fly för livet.
I nattens mörker är människan i normala fall rädd för sin egen skugga, stackars Seyde som varken såg eller visste vart hon var på väg någonstans bara sprang och sprang för livet. Hon trodde att hon var fiendens offer när hon hörde fotsteg framför sig. " Vem du än är kom fram, jag ska hjälpa dig". Sa en mans röst och hon gick fram till främlingen, som visade sig vara en släkting till henne. Adam hade också bevittnat många kallblodiga avrättningar på sina nära i byn Kafro Elayto. Dessa två överlevde Seyfos avrättningar på en hel by i Turkiet sommaren 1915. Var det mirakel eller misstag att dessa två ungdomar överlevde sina familjer?
2005-04-22
Jag skrev denna krönika 2005.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
