Steg för steg
Ibland är livet så underbart och rätt och enkelt att leva och jag går omkring och känner mig vara ett med tackbönen som lever i och med mig.
Tidigare kände jag mig skräckslagen så fort jag kände att allt var rätt och bra för mig. Jag tror att min osäkerhet på vad jag själv ville gjorde mig rädd när det jag ville plötsligt fanns till för mig, eller om det var så att jag bar på mitt kvinnoarv från ett patriarkalt samhälle och det förlamade mig, istället för att ta för mig...
Men de senaste åren har jag börjat tacka och ta emot alla goda stunder i mitt liv och låtit lovsången till Gud sjunga i mitt hjärta utan minsta tvivel eller rädsla för att " katastrofen lurar runt hörnet." Kanske är det åldern som får mig att vila i mig själv så att jag vet vad jag vill? Nej, jag tror inte det bara är min biologiska ålder eller enbart mina livserfarenheter utan det är naturligtvis min tro på Gud och min relation till Herren som frigör mig ständigt och steg för steg från de laster och hinder i mig och i min väg.
Att överlåta mig själv och mina barn i Guds Händer har tagit mig mest tid och möda, men vartefter jag började lita på Gud så kunde jag släppa kontrollen och överlämna oss också till Gud. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv! Sedan några år litar jag på att Gud tar hand om oss också bättre än jag själv kan göra. Och att be om att Guds vilja ska ske och inte min är numera min dyrbara lovsång, som är så mycket lättare att lovsjunga när livet är lätt och underbar att leva. De stunder som min själ lever i svår kamp är det värre.
Min tackbön är ett pågående samtal med Gud, med Herren Jesus Kristus eller med Heliga Anden, beroende på vem av dem jag upplever vara närmast mig för stunden:
Gud! Tack för livet och Din stora Nåd som Du ger mig.
Viktoria.
Tidigare kände jag mig skräckslagen så fort jag kände att allt var rätt och bra för mig. Jag tror att min osäkerhet på vad jag själv ville gjorde mig rädd när det jag ville plötsligt fanns till för mig, eller om det var så att jag bar på mitt kvinnoarv från ett patriarkalt samhälle och det förlamade mig, istället för att ta för mig...
Men de senaste åren har jag börjat tacka och ta emot alla goda stunder i mitt liv och låtit lovsången till Gud sjunga i mitt hjärta utan minsta tvivel eller rädsla för att " katastrofen lurar runt hörnet." Kanske är det åldern som får mig att vila i mig själv så att jag vet vad jag vill? Nej, jag tror inte det bara är min biologiska ålder eller enbart mina livserfarenheter utan det är naturligtvis min tro på Gud och min relation till Herren som frigör mig ständigt och steg för steg från de laster och hinder i mig och i min väg.
Att överlåta mig själv och mina barn i Guds Händer har tagit mig mest tid och möda, men vartefter jag började lita på Gud så kunde jag släppa kontrollen och överlämna oss också till Gud. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv! Sedan några år litar jag på att Gud tar hand om oss också bättre än jag själv kan göra. Och att be om att Guds vilja ska ske och inte min är numera min dyrbara lovsång, som är så mycket lättare att lovsjunga när livet är lätt och underbar att leva. De stunder som min själ lever i svår kamp är det värre.
Min tackbön är ett pågående samtal med Gud, med Herren Jesus Kristus eller med Heliga Anden, beroende på vem av dem jag upplever vara närmast mig för stunden:
Gud! Tack för livet och Din stora Nåd som Du ger mig.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
