profetissan

I torsdags, den 13. Januari, dammade jag lite i Abirams rum och hittade boken om "Svärdets år", som är skriven av Bertil Bengtsson, på uppdrag av Syrianska Riksförbundet. Den gav ut 2004 och jag köpte den samma år och läste den också, men jag mindes inte hur bilden på framsidan såg ut och hade också glömt en hel del som är skrivet i den. Jag tog upp boken och mitt öga vilade på framsidans bild, på flickan som gråter. Hon har hägra hand och underarm över sitt blottade bröst, som skydd för andras blickar eller kylan medan hon torkar sitt högra öga med sin lilla högra hand. Hennes kläder är trasiga, hon tycks bara ha kvar trasor som hänger, av det som måste ha varit en klänning, någon måste ha rivit hennes klänning framifrån, för den hänger långt ner över hennes axlar och blottar hela hennes bröstkorg och mage. Hon har inga byxor på sig heller för den trasiga klänningen blottar hela hennes vänstra ben. Flickor gick alltid med långbyxor under klänningarna, men denna flicka saknar det och liksom alla andra på bilden saknar även hon skor på fötterna. Denna arkivbild bör vara taget någon gång mellan 1914-1922, någonstans i Sydöstra Turkiet, alltså under Seyfo-perioden, ett folkmord på de kristna i Turkiet, och i synnerhet på armenier, syrianer, assyrier och greker. Jag grät med denna lilla flicka, som inte kan ha varit mer än 12 år. Jag grät över hennes lidande som lyser om hela henne på bilden och greps av en skrämmande tanke; hon kunde vara min egen mormor, Seyde!" Min mormor var bara barnet 13 eller 14 år gammal bara när hon fick utstå många hemskheter under de värsta Seyfo-åren, 1914-1915. Jag har skrivit om min mormor för några år sedan som dokumentation om de levandes historia om Seyfo och ska klistra in den som ett nytt inlägg på min blogg idag. Jag har börjat läsa denna bok på nytt för att lära mig, eller uppdatera mina kunskaper om folkmordet på mitt folk för att vara vaken och uppmärksam på människans förmåga till hemskheter även i våra dagar. Viktoria.