Makbula
Min syster Makbula är en stor del av mitt Kall och jag tackar Gud för att jag började jobba med henne sedan 2001.
I början var det känslomässing väldigt komplicerat men med tiden har vi lärt känna varandra väldigt bra. Vi kommunicerar med hela ansiktet nu för tiden och för det mesta fungerar det väldigt bra.
Det är lika stort som skrämmande att ha anförtrotts en människa i beroendeställning. Jag tycker väldigt mycket om Makbula och trivs med att arbeta med henne, inte bara för att hon är min biologiska syster eller att jag har lön för mitt arbete med henne, utan främst för att Jesus Kristus bor i henne. I svåra dagar, när jag gråter över hennes lidande, för mig själv och så tyst att hon varken ser eller hör, -tror jag- brukar jag tänka att jag vårda min Herre i henne.
Och Herren låter mig inte tvivla på att han bor i henne; så gott som varje morgon jag jobbar med Makbulas så möts jag av hennes stora leende och lyckliga ögon. Detta ger mig kraft och mod att fortsätta att vårda min syster på bästa möjliga sätt.
I morse när jag kom in till hennes rum vände hon med stora svårigheter på sitt huvud mot dörren för att le med hela sitt ansikte mot mig. Hennes ansikte uttryckte en glädje, inte en tacksamhet enbart, och hon såg ut att vara så lugn och trygg. Jag tackade och tog emot för i det ögonblicket kände jag att Herren ser mig, genom Makbulas lidande.
Viktoria.
I början var det känslomässing väldigt komplicerat men med tiden har vi lärt känna varandra väldigt bra. Vi kommunicerar med hela ansiktet nu för tiden och för det mesta fungerar det väldigt bra.
Det är lika stort som skrämmande att ha anförtrotts en människa i beroendeställning. Jag tycker väldigt mycket om Makbula och trivs med att arbeta med henne, inte bara för att hon är min biologiska syster eller att jag har lön för mitt arbete med henne, utan främst för att Jesus Kristus bor i henne. I svåra dagar, när jag gråter över hennes lidande, för mig själv och så tyst att hon varken ser eller hör, -tror jag- brukar jag tänka att jag vårda min Herre i henne.
Och Herren låter mig inte tvivla på att han bor i henne; så gott som varje morgon jag jobbar med Makbulas så möts jag av hennes stora leende och lyckliga ögon. Detta ger mig kraft och mod att fortsätta att vårda min syster på bästa möjliga sätt.
I morse när jag kom in till hennes rum vände hon med stora svårigheter på sitt huvud mot dörren för att le med hela sitt ansikte mot mig. Hennes ansikte uttryckte en glädje, inte en tacksamhet enbart, och hon såg ut att vara så lugn och trygg. Jag tackade och tog emot för i det ögonblicket kände jag att Herren ser mig, genom Makbulas lidande.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
