Familjen, ett stycke historia
Jag tycker om att laga mat för mig och min familj och gör det oftast med glädje och kärlek också, det är då det smakar som bäst. Nu för tiden är det sällan vi syrianer har stora släktbjudningar, alla kvinnor jobbar heltid och har varken tid eller ork kvar för att laga flera olika sorters maträtter till 30-50 personer. Dessutom har det bildats många nya och unga familjer i det flesta släkter att vi har blivit så stora att ingen släkt med alla medlemmar får plats i något hem längre. Men fortfarande är det vanligt förekommande att storfamiljen med barn och barnbarn samlas kring matgemenskapen för att umgås och växa ihop som den nya släkten i diasporan.
Idag lagade jag barnens favoritmat; lasagne och den middagen samlade min familj kring matbordet. Men vägen dit var krånglig idag; efter smärre förseningar och stressad eftermiddag kom jag hem och ingen hade börjat med middagen, de vuxna i min familj hade fått andra ärenden att göra utanför hemmet och Abiram och Rabi väntade på middagen.
Jag blev besviken och sur för att alla förväntade sig att jag skulle laga maten, som vanligt. Att vägra laga middag som hämnd var för barnsligt och dumt, så det uteslöt jag tidigt, men jag förblev sur en stund till. Jag bad pojkarna hjälpa till i köket så att vi kunde börja med maten och bli klara till klockan sju. Vi pratade och hjälptes åt i köket och den glädjen och gemenskapen med mina duktiga pojkar fick mig att glömma mina elaka tankar om de vuxna i min familj.
Jag valde att låta glädjen växa och landa hos de andra också, fast först efter att jag förklarat för dem att jag inte kan dela på mig och att vi måste alla hjälpas åt i hemmet. I vanliga fall så har vi rutiner i vår familj för att hjälpas åt i hemmet, men ibland så förväntas jag ta hand om allt och alla fortfarande.
Det är nog så för det flesta syrianer och andra folkgrupper också, att det är kvinnan, mamman i familjen som samlar familjen och lär ut traditioner, men framförallt så stödjer hon all familjemedlemmarna att växa till goda samhällsmedborgare. Kvinnan, Mamman är familjens kärlekscentra, ja för många är hon familjens pulserande Aorta, kroppens stora pulsåder. Kvinnan som har gjort så mycket bra i den syrianska historien har fått en alldeles för liten plats i dess historia. Men nu är det nya tider och de flesta kvinnor är läs-och skrivkunniga och kan skriva sin egen, men också tidigare generationers kvinnohistoria, för den är värd att skrivas ned och läras ut till våra döttrar som växer upp i diasporan. De behöver känna till sin historia för att kunna göra återkopplingar till den.
Viktoria.
Idag lagade jag barnens favoritmat; lasagne och den middagen samlade min familj kring matbordet. Men vägen dit var krånglig idag; efter smärre förseningar och stressad eftermiddag kom jag hem och ingen hade börjat med middagen, de vuxna i min familj hade fått andra ärenden att göra utanför hemmet och Abiram och Rabi väntade på middagen.
Jag blev besviken och sur för att alla förväntade sig att jag skulle laga maten, som vanligt. Att vägra laga middag som hämnd var för barnsligt och dumt, så det uteslöt jag tidigt, men jag förblev sur en stund till. Jag bad pojkarna hjälpa till i köket så att vi kunde börja med maten och bli klara till klockan sju. Vi pratade och hjälptes åt i köket och den glädjen och gemenskapen med mina duktiga pojkar fick mig att glömma mina elaka tankar om de vuxna i min familj.
Jag valde att låta glädjen växa och landa hos de andra också, fast först efter att jag förklarat för dem att jag inte kan dela på mig och att vi måste alla hjälpas åt i hemmet. I vanliga fall så har vi rutiner i vår familj för att hjälpas åt i hemmet, men ibland så förväntas jag ta hand om allt och alla fortfarande.
Det är nog så för det flesta syrianer och andra folkgrupper också, att det är kvinnan, mamman i familjen som samlar familjen och lär ut traditioner, men framförallt så stödjer hon all familjemedlemmarna att växa till goda samhällsmedborgare. Kvinnan, Mamman är familjens kärlekscentra, ja för många är hon familjens pulserande Aorta, kroppens stora pulsåder. Kvinnan som har gjort så mycket bra i den syrianska historien har fått en alldeles för liten plats i dess historia. Men nu är det nya tider och de flesta kvinnor är läs-och skrivkunniga och kan skriva sin egen, men också tidigare generationers kvinnohistoria, för den är värd att skrivas ned och läras ut till våra döttrar som växer upp i diasporan. De behöver känna till sin historia för att kunna göra återkopplingar till den.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
