Förlåtelse
Guds förlåtelse är så annorlunda än människors. Guds förlåtelse har en unik utgångspunkt; Gud förlåter oss därför att Jesus Kristus dog på korset för våra synder. Gud förlåter oss därför att Han älskar oss oavsett om vi har begått oförrätter eller inte och Han älskar oss även om vi inte ber Honom om förlåtelse. Gud ger av sin kärlek till människorna utan avbrott och därför förlåter han oss också utan avbrott.
Guds förlåtelse skiljer sig från människors genom att Gud glömmer vår synd, Gud minns inte, eller påminner oss inte om vår synd genom att straffar oss genom förskjutning. Gud vill att alla människor ska ha evigt liv.
Men vi måste acceptera att Jesus Kristus har dött för våra synder och att vi tar emot Tron på Gud. Tron är Guds gåva till oss som vi först tackar JA! till genom att vilja ta emot den. Det som sker då är att vi erkänner Gud som vår skapare och ber honom om förlåtelse för de fel vi begått, vi medger att vi har gjort fel och har orätt i oss som bara Gud kan rena oss ifrån.
Då Gud förlåter oss utan avbrott borde vi människor också förlåta varandra, om inte utan avbrott så ofta i alla fall.
Små fel är lätta att förlåta och till och med glömma, det kan alla göra. Men hur är det med oförrätter som har vuxit sig som berg? Genast instämmer vi i att det är svårt att förlåta utan krav på upprättelse och ännu svårare, om inte omöjligt, att glömma.
Jag tror att förlåtelse är mycket möjlig även i svåra fall av oförrätter, men att det är en lång process som kan ta många år. Förlåtelse är en viljehandling; man måste vilja förlåta sin plågoande eller förövare först innan man kan förlåta.
Jag tror att förlåtelse läker många sår i en drabbad människa. Det bästa med förlåtelse är att den frigör mod och styrka i människan att hon/han kan släppa taget om något gammalt och smärtsamt och gå vidare mot sitt högre jag.
Dock menar jag inte att man kan eller ens ska vara sin plågoandes bästa vän i fortsättningen, om inte han/hon har valt samma förlåtande väg förstås.
Att förlåta någon eller många som har sårat en djupt i många år är ett Gudomligt ingripande i denna människa, enligt mig. Jag tror att det är först när människan tror på Gud och Hans verk i Jesus Kristus, som den ofattbara Gåvan Gud gett oss, som vi inser att vi vill förlåta så mycket mera för vår egen skull än för förövarens. Att förlåta betyder inte att vi glömmer, smärtan kan vakna upp i ens minne när någon situation påminner oss om den och det är här vår tro på Gud kommer in i bilden som den helande kraften. Mitt i smärtan måste vi påminna oss om att vi mår bättre av att förlåta än att hata.
Viktoria.
Guds förlåtelse skiljer sig från människors genom att Gud glömmer vår synd, Gud minns inte, eller påminner oss inte om vår synd genom att straffar oss genom förskjutning. Gud vill att alla människor ska ha evigt liv.
Men vi måste acceptera att Jesus Kristus har dött för våra synder och att vi tar emot Tron på Gud. Tron är Guds gåva till oss som vi först tackar JA! till genom att vilja ta emot den. Det som sker då är att vi erkänner Gud som vår skapare och ber honom om förlåtelse för de fel vi begått, vi medger att vi har gjort fel och har orätt i oss som bara Gud kan rena oss ifrån.
Då Gud förlåter oss utan avbrott borde vi människor också förlåta varandra, om inte utan avbrott så ofta i alla fall.
Små fel är lätta att förlåta och till och med glömma, det kan alla göra. Men hur är det med oförrätter som har vuxit sig som berg? Genast instämmer vi i att det är svårt att förlåta utan krav på upprättelse och ännu svårare, om inte omöjligt, att glömma.
Jag tror att förlåtelse är mycket möjlig även i svåra fall av oförrätter, men att det är en lång process som kan ta många år. Förlåtelse är en viljehandling; man måste vilja förlåta sin plågoande eller förövare först innan man kan förlåta.
Jag tror att förlåtelse läker många sår i en drabbad människa. Det bästa med förlåtelse är att den frigör mod och styrka i människan att hon/han kan släppa taget om något gammalt och smärtsamt och gå vidare mot sitt högre jag.
Dock menar jag inte att man kan eller ens ska vara sin plågoandes bästa vän i fortsättningen, om inte han/hon har valt samma förlåtande väg förstås.
Att förlåta någon eller många som har sårat en djupt i många år är ett Gudomligt ingripande i denna människa, enligt mig. Jag tror att det är först när människan tror på Gud och Hans verk i Jesus Kristus, som den ofattbara Gåvan Gud gett oss, som vi inser att vi vill förlåta så mycket mera för vår egen skull än för förövarens. Att förlåta betyder inte att vi glömmer, smärtan kan vakna upp i ens minne när någon situation påminner oss om den och det är här vår tro på Gud kommer in i bilden som den helande kraften. Mitt i smärtan måste vi påminna oss om att vi mår bättre av att förlåta än att hata.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
