profetissan

Min längan efter Gud kräver av mig, att vara tyst.
Nej inte helt tyst,
för mitt sinne arbetar febrilt vare sig jag vill det eller inte,
kan jag inte stoppa det helt.
Inte ens Gud vill att jag ska vara tom på alla tankar och känslor och därmed dödligt tyst.
Nej, han vill att jag ska be oavlåtligt i tystnad, utan ord som studsar ut i det fria och landar i människors öron.
Gud vill att jag i min inre monolog ska vända mig till Honom.
Jag längtar efter Gud och ber till Honom med mitt förstånd, hjärta och min själ.
Jag vet att Gud älskar mig så mycket mer, än jag någonsin kan göra.
Då möter jag Gud inom mig.
Han sänker sig till min nivå och tar på sig min smärta.
Min Herre och Skapare blir lik mig, utom i synden.
Gud bär mig i sin kärlek, som bara finns till för mig,
jag känner mig då så oändligt älskad för den jag är.
Ingen mänsklig kärlek är så sann, så övermäktig,
att den kan befria mig från alla mina laster.
Gud, min Gud, möter mig där jag är
och ger mig av sin glädje och sin frid.
Jag får vila i Gud.
Guds Nåd gör underverk i mig.


Viktoria