Brukar du vandra med Jesus Kristus?
Hur ofta tänker vi på att den vi går med kan vara Jesus Kristus? Uppenbarligen alldeles för sällan, annars skulle världen se helt annorlunda ut. De två Emmausvandrarna ger oss en bra bild av människans upptagenhet med sin egen verklighet som upptar hennes tid och uppmärksamhet.
Två lärjungar på vägen till Emmaus
13Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. 14De talade med varandra om allt det som hade hänt. 15Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. 16Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. 17Han frågade: "Vad är det ni går här och talar med varandra om?" De stannade och såg sorgsna ut, 18och den ene, som hette Kleopas, svarade: "Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar." - 19"Vad har hänt?" frågade han. De svarade: "Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. 20Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, 21medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, 22och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse 23men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. 24Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte." 25Då sade han: "Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? 26Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?" 27Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.
28De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, 29men de höll kvar honom och sade: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut." Då följde han med in och stannade hos dem. 30När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. 31Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. 32Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?"
33De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, 34och dessa sade: "Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon." 35Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.
Luk 24:13-35
Viktoria.
Vet verkligen inte vart jag ska vända mig, har läst din blogg och tycker att du verkar vettig och jordnära. Du behöver absolut inte svara om du inte vill :)
Jag har varit katolik i ungefär ett år nu, alltid trott starkt på Gud men det är det senaste året jag har börjat praktisera det och anslutit mig. Och jag verkligen älskar det, känslan av att alltid ha Gud nära och att ingenting spelar någon roll sålänge jag har Honom.
Men på den senaste tiden har jag tvivla så mycket. När jag började i katolska kyrkan sa min mamma till mig att det kan vara lätt att känna sig skyldig och bära runt på skam.
Jag har motsagt mig allt det här då jag vet att vi har bikten som sakrament som gör att vi alltid blir förlåtna. Jag tror att Guds nåd kommer falla på de flesta goda människor, troende eller inte, och har lätt att ha överseende på andras synder.
Men när det kommer till mig själv är det jätte jobbigt. Allt började när jag bröt med min föredetta bästa vän och jag började hata henne så innerligt. (våran vänskap var ganska destruktiv och helt oömsesidig)
hatet förvandlades till dåligt samvete. jag fick dåligt samvete för att jag hade hatat och för att jag hade övergett henne. Jag som kristen ska ju ta hand om alla människor och vittna om hans existens. Inte lämna dom när dom har det svårt.
Kom nyligen hem från kloster där jag pratade med en av nunnorna, berättade att jag hade varit hos ett medium för några månader sen, hade ingen aning om att det var en synd då. Nunnan blev ganska förskräckt och rådde mig att bikta det.
Jag har lätt att se till när jag har gjort fel, det är snarare tvärtom, jag kan ofta ta på mig för mycket skuld. Men i det här fallet blev jag så splittrad. jag kan inte ångra att jag var hos ett medium, då det var i följd av mitt sökande och jag känner att jag kom närmare Gud efter det.
Just nu är jag fylld av skuld och skam, där jag inte ville hamna, och känner att jag aldrig kommer kunna bli förlåten för det jag har gjort. Och tex. det här med mediumet, som jag tyckte förde mig närmare Gud, men dom anser vara en stor synd.. då började jag tveka. Tänk om jag inte är tillräcklig att leva efter hans ord?
Förlåt att jag skriver det här från ingenstans, men vet verkligen inte vart jag ska vända mig. Är verkligen desperat. Känner att jag kommer längre och längre ifrån honom fastän jag ber varje natt. Har ingen lust att prata om detta med min präst heller faktiskt..
Önskar dig all lycka och fortsatt glad påsk!
Hej Anonym!
jag brukar inte svara på anonyma kommentarer, men eftersom du verkar söka vägledning på din vandring genom tron och inte funnit det än, så gör jag undantag. Jag rekommenderar dig att läsa Evangelierna, kanske 15-20 minuter per dag. Sedan tror jag att det är bra att du ändå pratar med en vuxen troende människa.
Viktoria.
