Långfredagen
Långfredagen firar vi kristna över hela världen av samma anledning, nämligen den att Guds Enfödde Son, Jesus Kristus, dömdes enligt Romarrikets lagar till att korsfästas som en upprorsman. Jesus Kristus dömdes av den judiska domstolen, som tillkallades akut under torsdagsnatt, men eftersom judarna var under ockupationsmakten Rom hade de inte lagligt rätt att döma honom till döden, så de såg till att Jesus dömdes av Roms lag till tortyr och korsfästelse dagen efter, alltså på fredag. Jesus Kristus korsfästes och dog denna dag för att du och jag ska få evigt liv. Men det slutar ju inte där; Jesus Kristus uppstod från de döda på söndag och lever i dig och mig idag.
Det är en gammal tradition i Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan över hela världen att fira denna dag till minnet av Jesus korsdöd med procession där fyra shamoshe (diakoner) bär den minikista med en krucifix som svepts in och lagt där. Prästen, tillsammans med diakoner hade dagen innan förberett och klätt kistan med rosor och gröna blad. Men själva den symboliska begravningen av Herren sker ikväll under bön, prästen smörjer "kroppen", som är ett kors, och sveper in det i vitt tyg och begraver det i blomsterkistan.
Alla kyrkobesökare går under den efter kvällsbönen för att mötas av flera bord där frivilliga från kyrkan delar ut små burkar/flaskor med bittert vatten till alla besökare. Denna symbolhandling är ett drama med ord och handling för att alla, stora och små ska förstå innebörden av den. Jag tycker att det är en vacker tradition som kyrkan har bevarat även i Västvärlden där vi finns idag.
Min familj hade gått långt före mig till kyrkan. Jag jobbade och gick efter att ha lagt Makbula för natten. Jag och Makbula kunde inte gå till kyrkan, för vi brukade inte kunna ta oss in i kyrkan och ännu svårare var det att ta oss ut ur kyrkan, om vi inte var där en timme före kvällsbönen och stannade kvar en timme efter. Men vi hann lyssna på radion och samtala om denna stora dag med barnen och sedan bad vi två innan hon lade sig. Det var vår kyrka och tro på att Gud har gjort allt för oss.
På väg hem till Makbula såg vi människor i små och stora grupper gå mot Mor Georgis kyrkan på kullen, de flesta var klädda i svart, för de gick ju på Herrens begravning. Vi lade märke till att bilarna stod parkerade på båda sidorna om bilvägen, kyrkan parkeringsplats var full och de var fullt på den intilliggande skolans parkering också.
Jag gick till kyrkan vid 21-tiden, efter att våra barn hade kommit hem. De var fullt med bilar på den intilliggande bostadsföreningens parkering och gäst parkering såg jag och tänkte att det är som det brukar vara på de stora högtiderna i Syr. Ort. Kyrkan. Och jag tänkte att det är synd att kyrkan inte tar till vara dessa tillfällen med tusentals besökare och gör massiv mission, genom att bjuda in levande människor som vittnar om sin omvändelse eller sätter upp teveskärmar i alla lokaler och på utsidan av kyrkoväggar, vad kallas de nu?, så att alla människor kan höra och läsa vad prästen och diakonerna säger, läser och gör, istället för ett drama som bar hälften av besökarna ser och hör. Om de inte pratar med sin granne vill säga, för det är mycket rörelse och prat dessa dagar, eftersom det finns stora brister i planeringen.
Det var fortfarande mycket folk i kyrkan. Jag ville bara sätta mig i kyrkan och be, men det var svårt att samla mina tankar för allt surrande, pratande och alla människor som gick runt, fram och tillbaka och alla som tog nattvard.
Barnen berättade att de fick inte sittplatser i kyrkan utan fick stå precis innanför kyrkorummet, för det var så otroligt mycket folk, mer än alla tidigare år.
Folk var glada och uppklädda och jag kunde inte landa i mina tankar och ännu mindre i en eftertänksam och sorglig stund, hur hårt jag än försökte. Jag gick ut från kyrkorummet och gjorde min plikt att gå under " Kristus kista" och kände mig delaktig av den korsfästelsen.
När jag gick hemåt höll en ung flicka på att köra ihjäl mig med sin nya BMW. Bilen stod stil, hon pratade med två kompisar som stod på trottoaren, hon var vänd mot dem. Jag gick framför hennes bil, för att komma över på andra sidan gatan. Det var kaotiskt med bilar överallt och fotgängare likaså.
Jag passerade nästan förbi bilen då hon gasade och körde. Bilen snuddade vid min högra lår. Hon såg inte mig förrän jag ställde mig på sidan om bilen, först då stannade hon. Jag bad henne öppna sin låsta bildörr och sa att ska hon köra bil får hon koncentrera sig på sin körning. Jag var irriterad och påminde henne om att jag har fyra barn och att hon höll på att köra över mig. Hon blev nog rädd när hon insåg vad som kunde ha hänt och bad om ursäkt. Hon kände igen mig och ville ta och kyssa mina händer, men det ville jag verkligen inte, utan sa åt henne att skärpa sig och se sig för när hon kör istället.
Jag blev inte rädd, för jag kände inte att jag skulle dö idag, men skulle jag göra det så var även det meningen med mitt liv, för tänk att få dö samma dag som min Herre och Frälsare.
Viktoria.
Det är en gammal tradition i Den Syrisk Ortodoxa Kyrkan över hela världen att fira denna dag till minnet av Jesus korsdöd med procession där fyra shamoshe (diakoner) bär den minikista med en krucifix som svepts in och lagt där. Prästen, tillsammans med diakoner hade dagen innan förberett och klätt kistan med rosor och gröna blad. Men själva den symboliska begravningen av Herren sker ikväll under bön, prästen smörjer "kroppen", som är ett kors, och sveper in det i vitt tyg och begraver det i blomsterkistan.
Alla kyrkobesökare går under den efter kvällsbönen för att mötas av flera bord där frivilliga från kyrkan delar ut små burkar/flaskor med bittert vatten till alla besökare. Denna symbolhandling är ett drama med ord och handling för att alla, stora och små ska förstå innebörden av den. Jag tycker att det är en vacker tradition som kyrkan har bevarat även i Västvärlden där vi finns idag.
Min familj hade gått långt före mig till kyrkan. Jag jobbade och gick efter att ha lagt Makbula för natten. Jag och Makbula kunde inte gå till kyrkan, för vi brukade inte kunna ta oss in i kyrkan och ännu svårare var det att ta oss ut ur kyrkan, om vi inte var där en timme före kvällsbönen och stannade kvar en timme efter. Men vi hann lyssna på radion och samtala om denna stora dag med barnen och sedan bad vi två innan hon lade sig. Det var vår kyrka och tro på att Gud har gjort allt för oss.
På väg hem till Makbula såg vi människor i små och stora grupper gå mot Mor Georgis kyrkan på kullen, de flesta var klädda i svart, för de gick ju på Herrens begravning. Vi lade märke till att bilarna stod parkerade på båda sidorna om bilvägen, kyrkan parkeringsplats var full och de var fullt på den intilliggande skolans parkering också.
Jag gick till kyrkan vid 21-tiden, efter att våra barn hade kommit hem. De var fullt med bilar på den intilliggande bostadsföreningens parkering och gäst parkering såg jag och tänkte att det är som det brukar vara på de stora högtiderna i Syr. Ort. Kyrkan. Och jag tänkte att det är synd att kyrkan inte tar till vara dessa tillfällen med tusentals besökare och gör massiv mission, genom att bjuda in levande människor som vittnar om sin omvändelse eller sätter upp teveskärmar i alla lokaler och på utsidan av kyrkoväggar, vad kallas de nu?, så att alla människor kan höra och läsa vad prästen och diakonerna säger, läser och gör, istället för ett drama som bar hälften av besökarna ser och hör. Om de inte pratar med sin granne vill säga, för det är mycket rörelse och prat dessa dagar, eftersom det finns stora brister i planeringen.
Det var fortfarande mycket folk i kyrkan. Jag ville bara sätta mig i kyrkan och be, men det var svårt att samla mina tankar för allt surrande, pratande och alla människor som gick runt, fram och tillbaka och alla som tog nattvard.
Barnen berättade att de fick inte sittplatser i kyrkan utan fick stå precis innanför kyrkorummet, för det var så otroligt mycket folk, mer än alla tidigare år.
Folk var glada och uppklädda och jag kunde inte landa i mina tankar och ännu mindre i en eftertänksam och sorglig stund, hur hårt jag än försökte. Jag gick ut från kyrkorummet och gjorde min plikt att gå under " Kristus kista" och kände mig delaktig av den korsfästelsen.
När jag gick hemåt höll en ung flicka på att köra ihjäl mig med sin nya BMW. Bilen stod stil, hon pratade med två kompisar som stod på trottoaren, hon var vänd mot dem. Jag gick framför hennes bil, för att komma över på andra sidan gatan. Det var kaotiskt med bilar överallt och fotgängare likaså.
Jag passerade nästan förbi bilen då hon gasade och körde. Bilen snuddade vid min högra lår. Hon såg inte mig förrän jag ställde mig på sidan om bilen, först då stannade hon. Jag bad henne öppna sin låsta bildörr och sa att ska hon köra bil får hon koncentrera sig på sin körning. Jag var irriterad och påminde henne om att jag har fyra barn och att hon höll på att köra över mig. Hon blev nog rädd när hon insåg vad som kunde ha hänt och bad om ursäkt. Hon kände igen mig och ville ta och kyssa mina händer, men det ville jag verkligen inte, utan sa åt henne att skärpa sig och se sig för när hon kör istället.
Jag blev inte rädd, för jag kände inte att jag skulle dö idag, men skulle jag göra det så var även det meningen med mitt liv, för tänk att få dö samma dag som min Herre och Frälsare.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
