Gud är gemenskap
Kristendomen handlar om gemenskap. Herren Jesus Kristus själv levde ensam, ute i öknen vid ett tillfälle, ( Luk 4:1-13) och vid ensktaka gånger då han drog sig undan folket, inte för att vara helt ensam utan för att umgås med fadern tillfälligt, annars var Han mitt ibland människor och levde under de marginaliserades villkor.
Redan i Treenigheten finns gemenskap mellan de tre personerna; Fadern, Sonen och Den heliga Anden.
Herren finns även idag hos, i och med de marginaliserade främst, men även med alla som tar emot honom, rika som fattiga.
Jag tror att kloster är bra miljö för de som är av Herren kallade att leva sina liv i den gemenskapen, för det finns inga eremitboningar idag, inte vad jag känner till i varje fall. Klostren, eller deras livstil, bön och Guds gemenskap är en bra motpol till världen. Klostren kan ofta påminna kyrkorna i världen om den levande Guden, som världen gör allt för att glömma och skuffa undan för alla andra frestelser som lockar oss.
Fast jag tror att frestelser av olika slag är lika svåra eller plågsamma och själens kamp även pågår i klostren bland alla indinvider där, så tror jag att det är snäppet värre att leva som troende kristen i världen.
Det som gör att vi uthärdar är just guds närvaro och gemenskap mitt i världen, för Gud är densamma överallt.
För min del har jag inte funnit gemenskap bland människor som är bättre än den gemenskap som Treenigheten erbjuder varje individ. Trots det så väljer jag att ingå i olika former av mänskligt gemenskap, därför att jag lever i världen och tycker om att umgås med människor.
Jag väljer dock mina vänner medvetet och omsorgsfullt eftersom jag helst pratar om Gud och Hans Skapelse och Guds rättvisa, så är det ämnet helt enkelt inte populärt bland majoriteten av människor idag, då många är eller har gjort sig själva till sina egna gudar.
Det är inte svårt att ta ner människor med stort ego ner på jorden, men jag föredrar att samtala men likasinnade människor om Gud. herren lovar ju att han är med oss, om vi är två eller tre som är samlade i hans namn och Guds närvaro är mycket bättre än allt annat.
Redan i Treenigheten finns gemenskap mellan de tre personerna; Fadern, Sonen och Den heliga Anden.
Herren finns även idag hos, i och med de marginaliserade främst, men även med alla som tar emot honom, rika som fattiga.
Jag tror att kloster är bra miljö för de som är av Herren kallade att leva sina liv i den gemenskapen, för det finns inga eremitboningar idag, inte vad jag känner till i varje fall. Klostren, eller deras livstil, bön och Guds gemenskap är en bra motpol till världen. Klostren kan ofta påminna kyrkorna i världen om den levande Guden, som världen gör allt för att glömma och skuffa undan för alla andra frestelser som lockar oss.
Fast jag tror att frestelser av olika slag är lika svåra eller plågsamma och själens kamp även pågår i klostren bland alla indinvider där, så tror jag att det är snäppet värre att leva som troende kristen i världen.
Det som gör att vi uthärdar är just guds närvaro och gemenskap mitt i världen, för Gud är densamma överallt.
För min del har jag inte funnit gemenskap bland människor som är bättre än den gemenskap som Treenigheten erbjuder varje individ. Trots det så väljer jag att ingå i olika former av mänskligt gemenskap, därför att jag lever i världen och tycker om att umgås med människor.
Jag väljer dock mina vänner medvetet och omsorgsfullt eftersom jag helst pratar om Gud och Hans Skapelse och Guds rättvisa, så är det ämnet helt enkelt inte populärt bland majoriteten av människor idag, då många är eller har gjort sig själva till sina egna gudar.
Det är inte svårt att ta ner människor med stort ego ner på jorden, men jag föredrar att samtala men likasinnade människor om Gud. herren lovar ju att han är med oss, om vi är två eller tre som är samlade i hans namn och Guds närvaro är mycket bättre än allt annat.
Kommentarer
Trackback
