Öronproppar
Idag har funderat på att skaffa mig öronproppar att ha i mina öron när jag går ut hemifrån. I förmiddags tränade på gymmet och fick ofrivilligt höra ett långt och detaljerat samtal mellan en kvinna och en man. Jag cyklade och de gick på motionsband. De är syrianer och känner varandra sedan länge, eller mannens fru och kvinnan är goda vänner och därför känner de varandra och genom kvinnornas relation känner dem ett par vars äktenskap har länge varit (om inte alltid) ett helvete. Som jag förstod jag på deras samtal eller dom över kvinnan så var mannen i äktenskapet den motionerande kvinnans bror. Mannen visste att jag är syrian men inte kvinnan. Henne har jag inte sett på gymmet tidigare. De pratade högt och obehindrat och hade inte en tanke på att de hängde ut ett par och svartmålade kvinnan i det äktenskapet. Jag kämpade med mitt cyklande och torkade av svetten från pannan och kämpade lika mycket för att inte be de hålla tyst, för de störde mina tankar. Men de pratade på och verkade liksom vilja imponera på mig om att de hade något viktigt att prata om och överröstade musiken från högtalarna.
Jag mindes många andra samtal som jag ofrivilligt fått höra mellan vuxna och barn och vuxna män och kvinnor i badhuset, gymmet, tunnelbanan, kyrkan, festlokalen, hos grannar, vänner och syskon och på flera andra platser, som jag inte lagt mig i för att inte skaffa mig fiender. Många gånger har jag blivit besviken på mig själv för att jag inte sagt ifrån då samtalen varit kränkande mot barnet eller den vuxne i underläge. Många gånger har jag sagt ifrån och sett att det både har blivit bra men också mindre bra, beroende på situation och de inblandade. Idag kände jag att ju längre dessa motionerande människor pratade om det där paret desto mera arg blev jag, men jag hade inte tänkt lägga mig i alls, för jag känner inte paret i fråga och orkade inte bli indragen i något så pessimistiskt och jobbigt. jag blev mer och mer arg på kvinnan som svartmålade kvinnan i äktenskapet och helgonförklarade mannen, detsamma gjorde mannen också. Jag fick höra vilka svordomar som mannen svor till kvinnan som jag aldrig hört tidigare, som uttrycker att "han skulle tvätta henne med svordomar."
När de började berätta att det var rätt åt henne att mannen slog henne och att en gång slog han henne svårt medan den motionerande mannen var hemma hos dem. Kvinnan hade gråtit av smärta och skam säkert, då ingrep den motionerande mannen och slog ett slag till mannen. Då säger mannen: det slaget ska jag aldrig glömma eller förlåta dig för", berättar den motionerande mannen och den motionerande kvinnan fyller i att det var rätt åt henne! Då känner jag att jag blir rasande, vänder mig mot dem och hör mig själv säga; "det är märkligt att hon stannar kvar hos honom. Varifrån har han hämtat rätten att slå henne? Har Gud gett honom den rätten kanske? Vad är det för en feg stackare som slår sin fru? det har han inte alls rätt till, det är en skam för honom att bete sig på ett sådant sätt!" Kvinnan blir röd i ansiktet, vänder sig mot mig och säger; nä men, hon hörde oss och är syrian! Mannen blir alldeles tyst och ser skamsen ut och kvinnan blir lika tyst själv. Jag blir också tyst och undrar vem det var som talade i mig och sa de orden och blir tyst. En obehaglig tystnad uppstår och luften känns tungt och svetten ännu klibbigare. Något i mig (satan?) ville att jag ska be om ursäkt för mitt påhopp, men något annat (Herren Guds Heliga Ande?) ville hindra mig från att ångra mitt handlande, så jag lyder det senare och tvingar mig att stå emot alla syrianska koder om kvinnligt beteende och uppförande gentemot män och äldre, för dessa två motionärer var äldre än mig.
Lite senare ville mannen vara hövlig eller be om ursäkt för sitt pladdrande och dömande av kvinnan i paret och var vänlig och slätade till situationen. Jag var förlåtande och sa att ingen är felfri och i ett äktenskap är man två och det kan aldrig vara bara den enes fel. -Oavsett, så är det omänskligt, ovärdigt och olagligt att slå sin fru, sa jag och han instämde. Viktoria.
Jag mindes många andra samtal som jag ofrivilligt fått höra mellan vuxna och barn och vuxna män och kvinnor i badhuset, gymmet, tunnelbanan, kyrkan, festlokalen, hos grannar, vänner och syskon och på flera andra platser, som jag inte lagt mig i för att inte skaffa mig fiender. Många gånger har jag blivit besviken på mig själv för att jag inte sagt ifrån då samtalen varit kränkande mot barnet eller den vuxne i underläge. Många gånger har jag sagt ifrån och sett att det både har blivit bra men också mindre bra, beroende på situation och de inblandade. Idag kände jag att ju längre dessa motionerande människor pratade om det där paret desto mera arg blev jag, men jag hade inte tänkt lägga mig i alls, för jag känner inte paret i fråga och orkade inte bli indragen i något så pessimistiskt och jobbigt. jag blev mer och mer arg på kvinnan som svartmålade kvinnan i äktenskapet och helgonförklarade mannen, detsamma gjorde mannen också. Jag fick höra vilka svordomar som mannen svor till kvinnan som jag aldrig hört tidigare, som uttrycker att "han skulle tvätta henne med svordomar."
När de började berätta att det var rätt åt henne att mannen slog henne och att en gång slog han henne svårt medan den motionerande mannen var hemma hos dem. Kvinnan hade gråtit av smärta och skam säkert, då ingrep den motionerande mannen och slog ett slag till mannen. Då säger mannen: det slaget ska jag aldrig glömma eller förlåta dig för", berättar den motionerande mannen och den motionerande kvinnan fyller i att det var rätt åt henne! Då känner jag att jag blir rasande, vänder mig mot dem och hör mig själv säga; "det är märkligt att hon stannar kvar hos honom. Varifrån har han hämtat rätten att slå henne? Har Gud gett honom den rätten kanske? Vad är det för en feg stackare som slår sin fru? det har han inte alls rätt till, det är en skam för honom att bete sig på ett sådant sätt!" Kvinnan blir röd i ansiktet, vänder sig mot mig och säger; nä men, hon hörde oss och är syrian! Mannen blir alldeles tyst och ser skamsen ut och kvinnan blir lika tyst själv. Jag blir också tyst och undrar vem det var som talade i mig och sa de orden och blir tyst. En obehaglig tystnad uppstår och luften känns tungt och svetten ännu klibbigare. Något i mig (satan?) ville att jag ska be om ursäkt för mitt påhopp, men något annat (Herren Guds Heliga Ande?) ville hindra mig från att ångra mitt handlande, så jag lyder det senare och tvingar mig att stå emot alla syrianska koder om kvinnligt beteende och uppförande gentemot män och äldre, för dessa två motionärer var äldre än mig.
Lite senare ville mannen vara hövlig eller be om ursäkt för sitt pladdrande och dömande av kvinnan i paret och var vänlig och slätade till situationen. Jag var förlåtande och sa att ingen är felfri och i ett äktenskap är man två och det kan aldrig vara bara den enes fel. -Oavsett, så är det omänskligt, ovärdigt och olagligt att slå sin fru, sa jag och han instämde. Viktoria.
Kommentarer
Trackback
