Det är i Gud vi syndar
Jag kan inte rensa bort denna besvikelse ur mina tankar och uppenbarligen tycks det vara djävulens "andra seger" mot mig, eftersom jag har övervunnit drygt en veckas kamp mot honom och försökt att glömma den besvikelse jag har fått genomlida på grund av en prästs behandling av mig, inte som person eller troende, utan som kvinna och mera bildad, frimodigare och inte lyder under honom mera.
Både min besvikelse och prästens agerande, alltså ren avund och rädsla, är ett satans verk för att splittra oss i Gud. Jag vet detta därför att Guds Heliga Ande har ingett mig att strunta i det hela och göra mitt jobb. Detta är en vanlig process i varje troendes andliga liv, om hon/han är medvetna om den vill säga, och jag borde vara tacksam för denna Guds Nådegåva och förlåta prästen villkorslöst, men det har jag inte kunnat alltså. Mycket kanske för att jag inte velat släppa det och lämna det i Guds händer helt och hållet, eftersom jag hamnade i en fallgrop av djävulens alla list hela den veckan som varit så har jag fastnat i detta fall och uppenbarligen trivts bra med att tycka synd om mig, eller se mig som missförstådd och förbigången av kyrkans män. Detta är tragiskt och tråkigt värre, men sant.
Jag är glad att jag inte försökt att ge igen och hämnats på olika ovärdiga sätt, för det kunde jag göra om jag ville, men där har jag medvetet valt att lita på Gud och vila i Honom istället.
Och nu skriver jag av mig min besvikelse för att låta den gå till historien:
Jag hade flera gånger bett denne präst att komma och föreläsa om något ämne för mina studenter på Bibelstudier för att de skulle känna sig inkluderade i kyrkan och accepterade som en viktig del av kyrkans gemenskap. Eftersom vi hade fått återbud flera gånger tidigare, i sista minuten av andra präster som jag hade kontaktat och bokat in dem för föreläsningar hos oss, så anade jag ett missnöje hos studenterna, och jag förstod dem.
Vem vill inte bli sedd och bekräftad av de man ser upp till? Antagligen ingen, så jag pratade med denne präst flera gånger eftersom jag känner till honom ganska väl, och bad honom komma och träffa oss någon gång.
Han verkade vänlig och skulle se om han kunde komma någon gång. Jag såg rakt igenom honom och visste att han inte ville ens tänka på att se och bekräfta mig eller mina studenter som en vilktig del av hans kyrka. Han kom aldrig och låtsas inte om mig och min grupp.
Men han brukar gå och prata för andra ungdomsgrupper ur samma kyrkor som de ungdomar som går på Bibelstudier. Vilket hyckleri i Gud! Där är praktexempel på hur vi sårar Gud.
Så när jag fick höra senast han var och pratade= såg och bekräftade en annan grupp ungdomar, i början av förra veckan blev jag ledsen och frustrerad, men tyst. Jag orkade inte dividera med prästen om varför han gör skillnad, eftersom jag redan vet det och vill inte höra flera undanflykter.
Min besvikelse bygger inte enbart på att han ignorerar mig som gör anspråk på att undervisa i Bibeln, trots att jag är kvinna och hans bibelsyn inte tillåter att jag undervisar ungdomar i Bibelstudier, utan mycket mera bygger den på att vi som kallar oss för Guds utvalda så lätt glömmer bort Gud i våra liv och faller tillbaka till det världsliga livet och dess alla frestelser.
Jag vet mycket väl varför prästen inte vill ha mig i närheten av Bibeln eller altaret, om det inte är på hans villkor, eller den tradition som han lyder under, även om jag vet att han tror mera på omvändelsens Andliga dop, än människors regler och ritualer, men ändå är han tvungen att motarbeta mig med alla sina krafter. Så synd!
Viktoria.
Både min besvikelse och prästens agerande, alltså ren avund och rädsla, är ett satans verk för att splittra oss i Gud. Jag vet detta därför att Guds Heliga Ande har ingett mig att strunta i det hela och göra mitt jobb. Detta är en vanlig process i varje troendes andliga liv, om hon/han är medvetna om den vill säga, och jag borde vara tacksam för denna Guds Nådegåva och förlåta prästen villkorslöst, men det har jag inte kunnat alltså. Mycket kanske för att jag inte velat släppa det och lämna det i Guds händer helt och hållet, eftersom jag hamnade i en fallgrop av djävulens alla list hela den veckan som varit så har jag fastnat i detta fall och uppenbarligen trivts bra med att tycka synd om mig, eller se mig som missförstådd och förbigången av kyrkans män. Detta är tragiskt och tråkigt värre, men sant.
Jag är glad att jag inte försökt att ge igen och hämnats på olika ovärdiga sätt, för det kunde jag göra om jag ville, men där har jag medvetet valt att lita på Gud och vila i Honom istället.
Och nu skriver jag av mig min besvikelse för att låta den gå till historien:
Jag hade flera gånger bett denne präst att komma och föreläsa om något ämne för mina studenter på Bibelstudier för att de skulle känna sig inkluderade i kyrkan och accepterade som en viktig del av kyrkans gemenskap. Eftersom vi hade fått återbud flera gånger tidigare, i sista minuten av andra präster som jag hade kontaktat och bokat in dem för föreläsningar hos oss, så anade jag ett missnöje hos studenterna, och jag förstod dem.
Vem vill inte bli sedd och bekräftad av de man ser upp till? Antagligen ingen, så jag pratade med denne präst flera gånger eftersom jag känner till honom ganska väl, och bad honom komma och träffa oss någon gång.
Han verkade vänlig och skulle se om han kunde komma någon gång. Jag såg rakt igenom honom och visste att han inte ville ens tänka på att se och bekräfta mig eller mina studenter som en vilktig del av hans kyrka. Han kom aldrig och låtsas inte om mig och min grupp.
Men han brukar gå och prata för andra ungdomsgrupper ur samma kyrkor som de ungdomar som går på Bibelstudier. Vilket hyckleri i Gud! Där är praktexempel på hur vi sårar Gud.
Så när jag fick höra senast han var och pratade= såg och bekräftade en annan grupp ungdomar, i början av förra veckan blev jag ledsen och frustrerad, men tyst. Jag orkade inte dividera med prästen om varför han gör skillnad, eftersom jag redan vet det och vill inte höra flera undanflykter.
Min besvikelse bygger inte enbart på att han ignorerar mig som gör anspråk på att undervisa i Bibeln, trots att jag är kvinna och hans bibelsyn inte tillåter att jag undervisar ungdomar i Bibelstudier, utan mycket mera bygger den på att vi som kallar oss för Guds utvalda så lätt glömmer bort Gud i våra liv och faller tillbaka till det världsliga livet och dess alla frestelser.
Jag vet mycket väl varför prästen inte vill ha mig i närheten av Bibeln eller altaret, om det inte är på hans villkor, eller den tradition som han lyder under, även om jag vet att han tror mera på omvändelsens Andliga dop, än människors regler och ritualer, men ändå är han tvungen att motarbeta mig med alla sina krafter. Så synd!
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
