" Det är heroiskt."

Idag kom vi hem, jag och min syster Makbula från en veckas sjukhusvistelse.
Denna gång var det lättare infektion som spökade i Makbulas kropp. Vi kände oss mera hemma denna gång då vi låg på samma vårdavdelning som sist. Det kändes tryggt att känna igen läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och städare och annan personal.
De tyckte det var bra att vi assistenter var med Makbula hela tiden, för allting fungerade så smidigt och bra då.
- Det är jobbigt ibland att ha så stort ansvar för anhöriga, sa jag i ett samtal med en sjuksköterska. Hon tycktes känna igen sig och sa; det är verkligen heroiskt att orka bära så stort ansvar.

Ja, det håller jag med. jag tror att alla som har eller gör det nu, tagit ansvar för någon sjuk anhörog som bor hemma förstår vart samtalet tog vägen mellan mig och sjuksköterskan.

Nu behöver jag vila ut mig, men först måste en hel del ordnas upp för Makbulas bästa. Makbula mår bra och jag fick genast börja med att ringa runt och ordna sånt som vi inte kunde göra medan vi var på sjukhuset. oöppnad post väntade på oss och remisser för Sondmat och hygeinartiklat måste förnyas och beställas.
  


Viktoria.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0