Livet är skört
Makbula har varit svårt sjuk och legat på sjukhus en tid, men nu är hon hemma och mår för tillfället bra.
Det var jobbigt att se henne lida och smärtsamt att se att hon inte kunde, eller orkade uttrycka sin egen smärta med kroppsskpråk eller ord. Läkarna och all vårdpersonal var helt fantastiska och gav henne den "intensivvård" som hon behövde på Infektionsavdelningen.
Vi är många som har levt väldigt nära Makbula i många år och gick i genom svåra dagar och nätter med henne på sjukhuset. Vi bad att Guds Vilja skall ske i, med och för Makbula.
En kväll när jag kom till henne och såg att hon inte var sitt rätta jag skrämdes jag. Jag såg att hon hörde mig, men orkade inte, eller kunde inte reagera och då vädjade jag till Herren att befria Makbula från den jordiska kropp som håller henne fången här. Jag vill(e) inte att hon ska lida mera i ett jobbigare hälsotillstånd. Hon har ju lidit (tror jag) så mycket ändå under sina år som sjuk. Men jag vet ju att Guds vilja är inte min vilja och att Guds vilja är det bästa för Makbula, så jag bad och ber om Guds vilja i Makbulas liv.
Det var ett tag sedan jag var så nära döden; som undersköterska på Huddinge Sjukhus hände det att jag var i samma rum som döden och såg flera människor andas sitt sista andetag, men de var "patienter" och människor som jag inte kände eller de var utan en livshistoria som jag var delaktig i. Så jag gjorde mitt jobb och kunde lämna det ganska snabbt efteråt, men nu gällde det min syster och jag bodde i samma rum som hon. Jag var inte rädd för döden, den är en del av detta liv och därför var jag samlad och överlämnade Makbula i Herrens vård.
Jag såg offta = många gånger per dag/natt, Guds Nådeljus i diamant droppar som lyste det märka sjukhusrum som var Makbulas och visste att Gud var med oss. För mig och många med mig var Guds vilja det bästa för oss alla, och vi litar på att Guds vilja är det som har skett nu också, eftersom det är Gud somger liv och" tar" liv.
Viktoria.
Det var jobbigt att se henne lida och smärtsamt att se att hon inte kunde, eller orkade uttrycka sin egen smärta med kroppsskpråk eller ord. Läkarna och all vårdpersonal var helt fantastiska och gav henne den "intensivvård" som hon behövde på Infektionsavdelningen.
Vi är många som har levt väldigt nära Makbula i många år och gick i genom svåra dagar och nätter med henne på sjukhuset. Vi bad att Guds Vilja skall ske i, med och för Makbula.
En kväll när jag kom till henne och såg att hon inte var sitt rätta jag skrämdes jag. Jag såg att hon hörde mig, men orkade inte, eller kunde inte reagera och då vädjade jag till Herren att befria Makbula från den jordiska kropp som håller henne fången här. Jag vill(e) inte att hon ska lida mera i ett jobbigare hälsotillstånd. Hon har ju lidit (tror jag) så mycket ändå under sina år som sjuk. Men jag vet ju att Guds vilja är inte min vilja och att Guds vilja är det bästa för Makbula, så jag bad och ber om Guds vilja i Makbulas liv.
Det var ett tag sedan jag var så nära döden; som undersköterska på Huddinge Sjukhus hände det att jag var i samma rum som döden och såg flera människor andas sitt sista andetag, men de var "patienter" och människor som jag inte kände eller de var utan en livshistoria som jag var delaktig i. Så jag gjorde mitt jobb och kunde lämna det ganska snabbt efteråt, men nu gällde det min syster och jag bodde i samma rum som hon. Jag var inte rädd för döden, den är en del av detta liv och därför var jag samlad och överlämnade Makbula i Herrens vård.
Jag såg offta = många gånger per dag/natt, Guds Nådeljus i diamant droppar som lyste det märka sjukhusrum som var Makbulas och visste att Gud var med oss. För mig och många med mig var Guds vilja det bästa för oss alla, och vi litar på att Guds vilja är det som har skett nu också, eftersom det är Gud somger liv och" tar" liv.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
