profetissan

Hur gick det till denna gång, den tusende och åter tusende?
Jag minns inte dagen eller tiden för när satan började smyga sin list på mig,
men jag insåg någon dag senare att djävulen var i full fart med att splittra mig i Herren.
Jag förstod det, men intalade(s) av en inre röst att allt var precis som det ska vara,
allt skulle  bli som alla andra förväntar sig, som alla andra lever, och normalt.

Även denna gång tillät jag mig att hålla med den inre rösten och tycka att det var skönt,
att allt skulle bli så normalt, det skulle väl vara skönt att ge efter och vara som alla andra?
Att följa strömmen och passa in bland mängden var väl inte så dumt?
Var inte det en drift som många, alldeles för många människor sålde sina själar för?
Så farligt är det väl inte att säga en sak men göra en annan? Det är ju det enda rätta idag.

Nu har det gått flera dagar med denna inre kamp. Idag vill jag att det är den sista.
Jag har kämpat med bönen och ropat intensivt på Dig min Herre, Jesus Kristus.
Det var en kamp att vända mina tankar till Dig, min Gud, men jag ville inte släppa Dig ur sikte,
jag litade på Dig och visste att Du hör mina rop, för det kom ur mitt hjärtas djup.
Även om Du var - för min fysiska person och medvetenhet - ohörbar och onåbar,
så litade jag på att Du hörde mig och skulle befria mig och min själ från denna mörka natt.





Viktoria.