Mitt vittnesbörd 2
Första gången jag mötte Gud på ett, för mig, verkligt och påtagligt sätt var någon söndagskväll i september 1996.
Jag genomgick en jobbig kris den perioden. Nio månader tidigare hade jag fött vårt tredje barn, och jag var föräldraledig.
I slutet av 1994 hade jag och några kvinnor startat ett projekt i Mor Georgis Kyrkan. Vi hade olika aktiviteter för hemmavarande barn, vuxna och äldre. I början var alla lyckliga och nöjda med vår narvaro i kyrkan tre förmiddagar i veckan, var av en på söndagar då frivilliga med några anställa inom projektet ansvarade för söndagsskolan för barnen. De var väldigt populärt och många unga föräldrar besökte Gudstjänsten.
För att göra en lång historia kort, så växte missnöjet bland de som hade makt i kyrkan att göra lite som de ville med projektet. Och en söndagsmorgon i april 1996, blev vi utslängda och avstängda från projektet av några få män som satt i kyrkans styrelse och två kvinnor som satt i kvinnokommittén.
Projektet var bra och aktiviteterna var välbesökta, men uppenbarligen lyckades vi inte glädja alla i kyrkan och rädslor, förtroendekris, gamla seder och bruk, ett förlegat kvinnosyn och ett patriarkalt styrande var några av de orsaker som ledde till att Projektet stängdes abrupt.
Mitt i den förvirring som rådde om kämpa för eller ge upp projektet och allt vi hade hunnit bygga upp i kyrkan och bland människorna, var jag noga med att göra det rätta; medlemmarnas medlemsavgifter delade jag själv till alla som hunnit betala terminsavgiften och höstterminens stöd som hade hunnit komma in på projektets konto återsände vi till Arbetsförmedlingen.
Det gjorde väldigt ont att bli utslängd ur projektet, men det som gjorde mest ont var att ingen vågade stå på vår, de förlorarnas sida. Inte prästen i kyrkan och inte biskopen i Stiftet. Ingen man eller kvinna i kyrkan, utom min släkt förstås och de två anra kvinnornas familjer. jag blev först ledsen sedan besviken och sedan så arg på allt och alla i Mor Georgis kyrkan.
ganska snart skulle jag sitta med en pastor från Missionskyrkan och förklara situationen för en ansvarig för arbetsförmedlingen. Antingen var det för att jag inte visste bättre eller så hade min ryggsäck med patriarkaliska seder och bruk lyckats ta ifrån mig min egen vilja att jag bara visste att tjäna andra och offra mig. För det var jag själv som ringde till pastorn och ville prata och reda ut det.
Idag vet jag att jag ville "rädda min hemkyrka" och ransaka mitt samvete. Jsom jag var fostrad av föräldrar som är barn till överlevare av det Folkmord, Sayfo, 1915, som begicks på assyrier/syrianer men även på de övriga kristna minuriteterna i Turkiet, av Turkiska staten.
Jag är säker på att deras barndom och liv i allmänhet är präglat på många områden av deras föräldrars tragiska erfarenheter av krig, förföljelser och massaker.
Det mötet gjorde väldigt ont, för jag var förloraren bland de två glada och lättsamma kvinnorna. men det viktigaste var att jag hade rett ut den jobbiga situationen i kyrkan, skyddat kyrkan och kunde gå hem och gråta ut min smärta.
Fram till denna höst hade jag varit som vilken syriansk kvinna som helst i kyrkan; jag gick med min familj till kyrkan på söndagar och trodde på en avlägsen Gud som jag mera var rädd för än litade på.
Familjen, släkten och alla gemensamma aktiviteter eller seder och bruk tog all min tid och energi, men gav mig också livserfarenhet med glädje och sorg och en trygg tillvaro att luta mig mot i svåra stunder.
Den krisen blev min egen persoliga kris. Jag tog det väldigt hårt, men jag inspg att jag alrdig skulle få upprättelse av de två kvinnorna, prästerskapet i kyrkan eller några andra människor, så jag vände mig till Gud och krävde upprättelse av Honom. Jag hade läst Bibeln från pärm till pärm en gång några år tidigare, och läste lite sporadiskt fortfarande, men jag hade ingen koll bra på vad Gud ville med mitt liv, men jag var så arg på Gud och visste vad jag ville ha av Honom: Hur kunde Han låta de köra över mig och splittra det goda vi gjorde i kyrkan, för Honom?
Jag lyfte fram mig och mitt offrande för Gud och jag ville ha rättvis dom och hämnd, som Gud skulle ga mig. Jag ansåg att Gud var skyldig mig rättvisa och upprättelse genast, för jag hade ju gjort så mycket gott, så många goda gärningar för Honom i projektet i kyrkan och för andra människor.
Jag minns att jag offta räknade upp alla goda gärningar jag hade hunnit göra för Gud fram till den krisen och därför krävde jag att Gud nu skulle leverera rättvis dom, upprättelse och lyfta fram mig. För min tro byggde på tron att först måste jag göra god gärningar och därefter ska Gud ge mig sin Nåd. Traditionen på gärningar bygger ju på att människan ska göra sig förtjän av Guds Nåd, men som aposteln Paulus skriver i bland annat Galaterbrevet 3:19-21
Jag genomgick en jobbig kris den perioden. Nio månader tidigare hade jag fött vårt tredje barn, och jag var föräldraledig.
I slutet av 1994 hade jag och några kvinnor startat ett projekt i Mor Georgis Kyrkan. Vi hade olika aktiviteter för hemmavarande barn, vuxna och äldre. I början var alla lyckliga och nöjda med vår narvaro i kyrkan tre förmiddagar i veckan, var av en på söndagar då frivilliga med några anställa inom projektet ansvarade för söndagsskolan för barnen. De var väldigt populärt och många unga föräldrar besökte Gudstjänsten.
För att göra en lång historia kort, så växte missnöjet bland de som hade makt i kyrkan att göra lite som de ville med projektet. Och en söndagsmorgon i april 1996, blev vi utslängda och avstängda från projektet av några få män som satt i kyrkans styrelse och två kvinnor som satt i kvinnokommittén.
Projektet var bra och aktiviteterna var välbesökta, men uppenbarligen lyckades vi inte glädja alla i kyrkan och rädslor, förtroendekris, gamla seder och bruk, ett förlegat kvinnosyn och ett patriarkalt styrande var några av de orsaker som ledde till att Projektet stängdes abrupt.
Mitt i den förvirring som rådde om kämpa för eller ge upp projektet och allt vi hade hunnit bygga upp i kyrkan och bland människorna, var jag noga med att göra det rätta; medlemmarnas medlemsavgifter delade jag själv till alla som hunnit betala terminsavgiften och höstterminens stöd som hade hunnit komma in på projektets konto återsände vi till Arbetsförmedlingen.
Det gjorde väldigt ont att bli utslängd ur projektet, men det som gjorde mest ont var att ingen vågade stå på vår, de förlorarnas sida. Inte prästen i kyrkan och inte biskopen i Stiftet. Ingen man eller kvinna i kyrkan, utom min släkt förstås och de två anra kvinnornas familjer. jag blev först ledsen sedan besviken och sedan så arg på allt och alla i Mor Georgis kyrkan.
ganska snart skulle jag sitta med en pastor från Missionskyrkan och förklara situationen för en ansvarig för arbetsförmedlingen. Antingen var det för att jag inte visste bättre eller så hade min ryggsäck med patriarkaliska seder och bruk lyckats ta ifrån mig min egen vilja att jag bara visste att tjäna andra och offra mig. För det var jag själv som ringde till pastorn och ville prata och reda ut det.
Idag vet jag att jag ville "rädda min hemkyrka" och ransaka mitt samvete. Jsom jag var fostrad av föräldrar som är barn till överlevare av det Folkmord, Sayfo, 1915, som begicks på assyrier/syrianer men även på de övriga kristna minuriteterna i Turkiet, av Turkiska staten.
Jag är säker på att deras barndom och liv i allmänhet är präglat på många områden av deras föräldrars tragiska erfarenheter av krig, förföljelser och massaker.
Det mötet gjorde väldigt ont, för jag var förloraren bland de två glada och lättsamma kvinnorna. men det viktigaste var att jag hade rett ut den jobbiga situationen i kyrkan, skyddat kyrkan och kunde gå hem och gråta ut min smärta.
Fram till denna höst hade jag varit som vilken syriansk kvinna som helst i kyrkan; jag gick med min familj till kyrkan på söndagar och trodde på en avlägsen Gud som jag mera var rädd för än litade på.
Familjen, släkten och alla gemensamma aktiviteter eller seder och bruk tog all min tid och energi, men gav mig också livserfarenhet med glädje och sorg och en trygg tillvaro att luta mig mot i svåra stunder.
Den krisen blev min egen persoliga kris. Jag tog det väldigt hårt, men jag inspg att jag alrdig skulle få upprättelse av de två kvinnorna, prästerskapet i kyrkan eller några andra människor, så jag vände mig till Gud och krävde upprättelse av Honom. Jag hade läst Bibeln från pärm till pärm en gång några år tidigare, och läste lite sporadiskt fortfarande, men jag hade ingen koll bra på vad Gud ville med mitt liv, men jag var så arg på Gud och visste vad jag ville ha av Honom: Hur kunde Han låta de köra över mig och splittra det goda vi gjorde i kyrkan, för Honom?
Jag lyfte fram mig och mitt offrande för Gud och jag ville ha rättvis dom och hämnd, som Gud skulle ga mig. Jag ansåg att Gud var skyldig mig rättvisa och upprättelse genast, för jag hade ju gjort så mycket gott, så många goda gärningar för Honom i projektet i kyrkan och för andra människor.
Jag minns att jag offta räknade upp alla goda gärningar jag hade hunnit göra för Gud fram till den krisen och därför krävde jag att Gud nu skulle leverera rättvis dom, upprättelse och lyfta fram mig. För min tro byggde på tron att först måste jag göra god gärningar och därefter ska Gud ge mig sin Nåd. Traditionen på gärningar bygger ju på att människan ska göra sig förtjän av Guds Nåd, men som aposteln Paulus skriver i bland annat Galaterbrevet 3:19-21
Lagens uppgift
19Vad är då lagen? Jo, den blev tillagd för överträdelsernas skull och var avsedd att gälla tills avkomlingen framträdde, han som hade fått löftet. Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare. 20Och förmedlaren företräder fler än en, men Gud är en.
21Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde skänka liv hade rättfärdigheten verkligen berott av lagen. 22Men nu har skriften lagt allt under synden, och då kan löftet till dem som tror uppfyllas bara genom tron på Jesus Kristus. 23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare.
Jo, Den septemberkvällen var jag förtvivlad och hade gått in i vårt sovrum, med vårt barn och grät ut min smärta och ropade på Gud, som jag tyckte hade övergett mig, när jag behövde Honom som bäst. jag tände inte lampan i rummet och det var mörkt ute. Jag hade dragit för gardinerna och gungade med barnet i min famn.
efter en stund sov barnet och jag lade honom i sin spjälsäng och sträckte på mig och såg upp mot Jesus på tavlan ovanför sängen.
Jag minns att jag skrek inom mig och sa; "jag går inte härifrån om Du inte visar mig ett tecken på att Du är den levande Gud som Bibeln säger att Du är!"
Min förtvivlan gick över till rädsla för Gud och återvände hem till mitt hjärta, om vartannat, men jag stannade kvar och samtalade med Herren på tavlan och med Gud i Himlen en lång stund. När jag var helt utmattad och tårarna hade tagit slut och jag bara ville kasta mig på sängen och dra täcket över mig, såg jag en sista gång på Herren Jesus Kristus på tavlan och skulle just gå tillbaka till vardagsrummet, då plötsligt ser jag ett stort Ljus komma mot mig från Herrens panna.
Ljuser var så fantastiskt Ljus och star och lika stort som en handboll. Men den vidgades och dess strålar spred sig över hela mig. Ljusets "grundboll" träffade mig mitt på min panna och jag kände samtidigt att samma Ljus genomströmmade hela min kropp. Jag blev förstummad och fattade ingenting, men jag kände att all min förtvivlan och smärta var borta. Jag minns att jag kände efter på min panna för att känna om det blivit hål eller om det blödde. Det gjorde inte ont i pannan och det hade inte genomborrat det bokstavligt.
Jag kände mig som bedövad i kroppen en stund men gick sedan ut till köket. Jag sträckte fram mina händer i ljuset för att se om de hade förändrats. Jag minns att jag hade aldrig tidigare sett mina egna händer så lena och vackra. Jag satte mig med våra gäster och var tyst retsten av den kvällen.
Det konkreta mötet har förändrat mitt liv och fått mig att välja Herren Jesus Kristus som min Herre och Frälsare. Sedan den kvällen så har jag försökt att hålla mig nära Jesus Kristus i mitt liv.
Bilden där Herren Jesus Kristus knackar på mitt och ditt hjätas dörr i denna video är den bild där jag mötte min Herre och Gud. Det underbara löftet som herren ger dig och mig är levande och sant:
Uppenbarelseboken kapitel 3, vers 19 och 20 och där säger Jesus: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig."
Tack Min Herre och min Gud för att Du knackade på min dörr. Tack att Du vill vara min Herre och Frälsare. Tack att Du älskar mig. Tack att Du förlåter och renar mig. Tack att du lär mig veta vem Du Är. Tack att Du har befriat mig från tvånget av laggärningar. Tack att du lär mig att Nåden kommer långt före gärningarna. Amen. Jag bara älskar Dig. Jag är Din.
♥ ♥
Viktoria.
Trackback
