Ett samtal
Två äldre damer satt i bastun och pratade om sina liv som lärare, eller om en incident som ägde rum på skolan där de var lärare. Det handlade om två pojkar som hade slagits på skolan. Föräldrarna hade kallats till skolan. Den slagne pojken fördes till vårdcentralen av en av lärarana medan förövaren låstes in på ett rum på skolan. Föräldrarna till honom fick inte besöka honom, för enligt läraren som låste in honom måste han först berätta vad som hänt utan att någon annan människa hann påverka honom på ett eller annat sätt.
Båda lärarna lät fortfarande besvikna, eller faktiskt arga, på den nyutexaminerade vikarien som hade agerat enligt hennes nya kunskaper, enligt dem.
Detta skedde för minst 15 år sedan, men frustrationen satt kvar hos dessa två kvinnor.
Jag tänkte att dessa två kvinnor kanske hade löst det hela på ett bättre sätt, men nu var det som det var och pojkarna har blivit vuxna och läraren äldre och kan hända att alla parter har lärt sig något bra av incidenten.
Och det borde dessa två kvinnor också göra. Men stoltheten, prestigen eller maktlösheten satt ( och gör det tydligen än) i vägen för dem att acceptera verkligheten som den var och släppa det.
Efter en stund kom de in på ett annat ämne och de lät ännu grinigare nu. En av kvinnorna skulle fylla 70 år snart och henne sambo skulle fylla 70 några dagar senare än hon. Hon berättade att hon berättade detta för sambons barn och de hade jublat och sagt att "det måste ni ju fira!"
- Ja, ja fira ska vi nog göra, hade hon svarat men inte vågat säga dem sanningen, som hon nu sa till sin vännina i bastun: " de vill förstås ha middag, tårta och dricka och allt ska vi göra och de sak komma bara och äta och sedan försvinna. Nej, jag har sagt det till NN att nu får han säga till dem att de får fixa en fest till oss och då äter vi tillsammans och de får fira oss, annars får det vara. jag orkar inte offra mig för dem."
Jag tänkte att inget är nytt under solen i någon kultur, generation, folkgrupp, nation, land eller era: alltid är det egot som vi lyder. har vi ingen nytta eller glädje av andra människor vill vi inte ha med dem att göra.
Och som jag brukar säga till många människor: bara om vi tror på Gud, genom Jesus Kristus och lever så som vi tror kan vi bli fria från oss själva och all vårt egoism. Det betyder absolut inte att vi sak offra oss för några som vill utnyttja oss eller offra oss för seder och bruk, utan vi ska skapa en ömsesidig och sann medmänsklig gemenskap, som mera helar oss och befria oss från besvikelser och frustration.
Viktoria.
