profetissan

 Syster Hana sökte upp mig idag. Hon hade något viktigt att berätta för mig; i går hade Mor Georgis kyrkan ordförande i egen hög person gått fram till henne och den andra kvinnliga medhjälparen att framöver ska de själva städa klassrummet.
Syster Hana och en annan kvinna har frivilligt anmält sig att hjälpa till med att undervisa de mindre barnen i kyrkans kör. Och eftersom de arbetar ideellt så var man glad för deras insatser och kunskaper i språket och hymnerna, så de fick börja undervisa genast och vara som extra stöd till den nye läraren som har efterträtt den förre i oktober i år.

Syster Hana hade försökt att övertala mig att engagera mig i kyrkan på nytt under hösten i år, men jag kände att det vore fel av mig att hoppa in i en pöl av kvicksand.

Så här står det i Ulustrerad Vetenskap omKvicksand:

Kvicksand är vanlig sand, som mister sin bärförmåga på grund av att det strömmar upp vatten genom sanden underifrån. För att det skall kunna bildas kvicksand, måste sanden vara väldigt fin, vilket innebär att sandkornen skall vara extremt små. Samtidigt skall sanden ligga i en fördjupning av ett fastare material, till exempel fast lera. Det är omöjligt att se med blotta ögat, men även små sandkorn kan ha en kantig yta, som gör att det finns en massa små tomrum mellan kornen. Är sanden torr, kan man gå på den utan problem, men börjar grundvattnet strömma upp nedifrån i fördjupningen, gör vattnet att de små sandkornen tvingas från varandra, och de mister då sin bärförmåga. När sanden i fördjupningen har fyllts med vatten, och det fortfarande strömmar upp vatten, blir sanden i princip flytande och kan inte längre bära upp vikten av ett djur eller en människa. Det är inte bara på film som människor och djur drunknar i kvicksand, men för människors vidkommande behöver det inte gå så illa. Kvicksand är nämligen bara farligt, om man grips av panik och tappar balansen, så att huvudet kommer ned under sanden. Ligger man helt stilla, flyter man långsamt ovanpå, eftersom kvicksandens täthet är större än kroppens. När man är ovanpå, kan man lägga sig på rygg och göra långsamma rörelser in mot fast mark. På film utspelar sig de dramatiska kvicksandsscenerna ofta i öknar, men i själva verket uppstår problemet snarare på stränder, flodstränder eller i marskområden.


Jag valde att stå över och i sanning fram till den dagen Herren Jesus Kristus själv sparkar dit mig.
Syster Hanas lyckorus har lagt sig. Nu har hennes kamp börjat och den kan bli kortlivat eller långdragen och smärtsam, allt beroende vilka val hon kommer att göra.
Medan hon berättade och analyserade den dolda och den mera öppna mostånd hon börjar möta i kyrkan som kvinna som har tagit plats i kyrkan, mindes jag min egen långdragna kamp i samma kyrka för si så där 16 år sedan.
Den då varande vaktmästaren i kyrkan var noga med att göra livet surt för mig och de andra kvinnorna som hade ansvaret för ett projekt i kyrkan. Hans bästa metod var att släcka alla lampor för oss och låsa in städmaterial och annat material som vi använde oss av vissa dagar i olika aktiviteter.

Jag tror inte att det enbart har med att Syster Hana är kvinna, som hon anses vara ett hot mot det gamla och trygga och etablerade i kyrkan. Utan snarare det att hon är det nya som stör allt det där livlösa men invanda som finns i kyrkan. Det är rädslan i människan som får henne att vilja vandra på sina invanda stigar, trots att det är mörka och utan ljus. Så länge människan inte väljer att se ljuset som ligger framför henne så vill inte ens Gud tvinga henne att göra det.

Men för att nytt liv ska flöda i kyrkan så måste " Nytt vin slås in i Nya vinsäckar."

Viktoria.