profetissan

Jag läser en bok om: Serafim av Sarov,  rysk eremit ( 1759-1833)
Jag tänker att alla människor kanske måste leva minst halva sitt jordeliv i öknen/skogen som ermit för att lära sig att leva och dagligen eller ständigt vara kvar i sitt Andliga dop? För alla vet ju hur svårt det är att älska alla människor.
Många kyrkofäder flydde ju från människorna ut i öknen för att kunna leva sitt liv nära Gud. Först när de hade klippt av alla banden, fysiskt och andligt, till sina föräldrar, syskon och nära och kära kunde de ta emot Guds Ande och låta Anden leda dem. Sedan när de kom tillbaka till människorna så visste de vad det var att leva utan mänsklig gemenskap och då lät de sin djupa längtan så uttryck i kärlek till alla människor.

 Gud kräver inte av oss att älska alla människor som de är, alltså med alla deras mindre goda handlingar på köpet. Men inte heller Gud älskar alla våra handlingar, dock älskar Han oss som den människa han har skapat oss och vill att vi ska återbli.

Även Herren visste ju att det är väldigt svårt för människan att göra Guds vilja i sitt liv:

För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt. Matt. 19:26

Alltså är det inte människan av egen kraft eller vilja utan Gud som verkar allt det goda i människan. Därför kan vi som lever mitt i livet och bland människor förtrösta på Guds stor och outsinliga Kärlek och leva på hoppet om att Gud själv bär alla våra brister och vår längtan efter ett liv nära Honom.


Viktoria.