Den hemmavarande sonen/dottern
Berrätelsen om den Förlorade sonen, finns att läsa om i Luk 15:11-24. Jag har tidigare skrivit lite om
Den Förlorade sonen och skrev att jag kanske skulle skriva om den hemmavarnade sonen.
Idag vill jag lyfta fram den hemmavarande sonens ilska och besvikelse. Vi kan läsa om honom i Luk 15:25-
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. 26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. 27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ 28Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, 29men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 30Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ 31Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”
Den hemmavarnade sonen är han/hon som aldrig gett upp sig själv, sin egen person för att släppa in Guds kraft i sig så att han/hon kan bli förvandlad genom Guds Helige Ande.
Vi kan känna igen oss i den hemmavarande sonen/dottern lika mycket som i den förlorade sonen/dottern, men det blir farligt när vi litar på vår egen kraft och våra egna gärningar. Vårt liv kvävs av bitterhet, avund och ilska när vi tror att vi måste förtjäna Guds Nåd och gör våld på oss själv för att uppnå alla möjliga krav och förväntningar på vad vi ska göra för goda gärningar och hur och när vi ska handla efter de uppstälda idealen.
Att gå omkring och tro oss göra allt är att lura oss själva; även om folk skulle ge oss medaljer för våra prestationer så lär vårt levnads sätt krocka med Guds vilja oftare än vi vill erkänna. För Guds vilja är annan än människors vilja.
Skillnaden mella den förlorade sonen och den hemmavarande sonen är att han som fick ut sitt arv i förtid och slösade bort det på ett liv i lyx och egoism är att han kom till besinning ( Luk 15:17) och återvände hem till sin pappa. Han hade levt upp alla sina, eller pappans pengar och var pannk, hungrig, törstig och kanske hemlös, alltså var han inte längre sitt gamla bekymmerslösa jag, utan en ny personlighet hade börjat grå i honom. Nu var han beroende av sin pappa och hoppades på hans förlåtelse.
Medan den hemmavarnade sonen litade alltjämt på sin egen kraft och uppfyllde allas förväntningar som förväntades av en son, på den tiden och lite mer. Han tvingade och pinade sig själv till det yttre, men när han inte fick några medaljer av pappan eller folket, så odlade han den farliga bitterheten, ilskan och avunden, som tog död på hans livslust.
Det värsta var att ingen tvingade honom att ta på sig martyrrollen, utan han tog på sig den frivilligt, eller lät sig falla i den rollen och tvingade sig själv att vara kvar i den i alla år. Istället för att erkänna sina fel och brister och avsäga sig "sin egen frälsarroll," och ta emot Guds Nåd.
Är du en ofrillig martyr?
Viktoria.
Den Förlorade sonen och skrev att jag kanske skulle skriva om den hemmavarnade sonen.
Idag vill jag lyfta fram den hemmavarande sonens ilska och besvikelse. Vi kan läsa om honom i Luk 15:25-
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. 26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. 27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ 28Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, 29men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 30Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ 31Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”
Den hemmavarnade sonen är han/hon som aldrig gett upp sig själv, sin egen person för att släppa in Guds kraft i sig så att han/hon kan bli förvandlad genom Guds Helige Ande.
Vi kan känna igen oss i den hemmavarande sonen/dottern lika mycket som i den förlorade sonen/dottern, men det blir farligt när vi litar på vår egen kraft och våra egna gärningar. Vårt liv kvävs av bitterhet, avund och ilska när vi tror att vi måste förtjäna Guds Nåd och gör våld på oss själv för att uppnå alla möjliga krav och förväntningar på vad vi ska göra för goda gärningar och hur och när vi ska handla efter de uppstälda idealen.
Att gå omkring och tro oss göra allt är att lura oss själva; även om folk skulle ge oss medaljer för våra prestationer så lär vårt levnads sätt krocka med Guds vilja oftare än vi vill erkänna. För Guds vilja är annan än människors vilja.
Skillnaden mella den förlorade sonen och den hemmavarande sonen är att han som fick ut sitt arv i förtid och slösade bort det på ett liv i lyx och egoism är att han kom till besinning ( Luk 15:17) och återvände hem till sin pappa. Han hade levt upp alla sina, eller pappans pengar och var pannk, hungrig, törstig och kanske hemlös, alltså var han inte längre sitt gamla bekymmerslösa jag, utan en ny personlighet hade börjat grå i honom. Nu var han beroende av sin pappa och hoppades på hans förlåtelse.
Medan den hemmavarnade sonen litade alltjämt på sin egen kraft och uppfyllde allas förväntningar som förväntades av en son, på den tiden och lite mer. Han tvingade och pinade sig själv till det yttre, men när han inte fick några medaljer av pappan eller folket, så odlade han den farliga bitterheten, ilskan och avunden, som tog död på hans livslust.
Det värsta var att ingen tvingade honom att ta på sig martyrrollen, utan han tog på sig den frivilligt, eller lät sig falla i den rollen och tvingade sig själv att vara kvar i den i alla år. Istället för att erkänna sina fel och brister och avsäga sig "sin egen frälsarroll," och ta emot Guds Nåd.
Är du en ofrillig martyr?
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
