profetissan

Den lille pojkens ögon, rädsla och smärta har följt med mig i två dygn snart och jag vill dela med mig av den händelsen som inträffade på förmidagen i går. Egentligen ville jag ha den bara för mig och Jesus, men när jag i eftermiddags läste en artikel i DN (Paraboler i Fittja blir färgglad konst ), som handlar om att sätta färg på parabolerna som sticker ut ur de gråa bettong höghusen i vår Norra kommundel.

Det är ett "konst-projekt", som Isabel Löfgren står bakom. Hon syr "klänningar" och sätter färg på parabolantenerna genom att klä dem i färggranna tyger.

" Projektet ska ge en annan bild av förorten, och visa att de som bor här är trygga och glada. Jag möts av en oerhörd empati och bra känsla här, säger Isabel Löfgren." Står det att läsa i början av artikeln. Det är de två meningarna som fick mig att vilja berätta om den händelse jag blev vittne till igår, utanför en skola häromkring.

Konst i all ära, men varför ska det alltid vara utomstående som ska tala om för oss i förorterna vad som är bra  eller dåligt för oss?
Isabe Löfgren har förståelse för att pabolerna fungerar som en livna till våra hemländer och hon blev nyfiken på oss som bor i Botkyrka Kommun, den Norra delen. Hon har till och med bott i förorten det gäller i två månader nu. Vilket spännande äventyr det måste vara; hon behöver faktiskt inte belat dyrt för en charterresa för att uppleva mystik och annorlunda livsstilar i Österlandet, den finns ju så nära inpå samhället och isolerad från storsamhället så fungerar den som en egen ö mitt i det sekulariserade samhället.

Jag trivs väldigt bra med att bo, arbeta och leva i förorten och i mångfallden av etnicitet, kultur och språk och känner mig vara en del av det stora samhället. Vi bor och lever i Sverige som är vårt Nya hemland nu.
Men jag skulle önska att vissa skolor hade bättre och flre ressurser så att de kunde anställa flera lärare och andra vuxna i skolorna.

Nu till händels igår: jag var ute och gick och när jag närmade mig en grundskola såg jag att två pojkar tjafsade om något. Jag trodde att de lekte och gick några steg förbi dem, men då skrek pojke 1 med gråten i halsen och jag vände mig om och mötte hans vädjande och tårfyllda ögon. Jag gick tillbaka till pojkarna och såg och hörde att pojke 2 ville ha pojke 1s cykel.
- ge mig din cykel genast, säger jag! jag ska bara cykla runt på skolgården och ska ge den dig, på gud jag lovar, - nej! du får inte min cykel, det är min cykel!
- ge hit den ulan!
- nej!
Jag gick närmare och sa åt pojke 2 att sluta bråka med killen.
- det är min lille bror!
- nej, jag är inte hans lillebror, sa pojke 1, snabbt och släppte inte min blick.
Jag försökte vädja till pojke 2s goda sidor, men han blev ännu ivrigare att vilja ta cykeln. Han började knuffa på pokjen och hotade med att slå sönder honom, så fort jag försvann därifrån.
- jag ska visade  ulan! och i skolan i morgon, jag ska ...... din mamma!
Pojke 2 fick tag i pojke 1s nyckelnkippa och försökte fly med den. Pojke 1 försökte kväva sin gråt, sin rädsla och sin smärta och släppte inte min blick. jag tog tag i pojke 2s arm och tog ifrån honom nyckeknippan och gav den till pojke 1.

I samma stund såg jag två vuxna män komma ut från skolan, de hade ryggsäckar på sig och jag tolkade det som att de var lärare på den skolan. Jag vet inte om de såg oss ens, för de bara gick rakt fram och med ryggen mot oss.
Kan hända att de haft en jobbig arbetsdag och inte orkar med alla tankar och känslor som skulle förfölja dem om de ingrepp...
Pojke 1 stod på sig och släppte inte ifrån sig sin cykel. Jag fick pojke 2 att ge sig iväg med sin rosa sparkcykel, men han hoppade på pojke 1s cykeldäck med sin sparkcykel och ljulet skadades lite.
Jag stod kvar och pratade lugnt med pojken tills han gick in i porten och hem till sig. Pojke 2 hittade nya kompisar på skolgården som han "lekte"? med.

Jag har bett för båda dessa pojkar sedan igår. Jag ber Dig Herre att Du ger av Din Frid till dem båda, för de behöver det, men för olika anledningar.
Gud Du älskar dem båda, för Du har skapat dem och till Din avbild. De har ont och smärtan skedde i Din Son.
Du vet vad de behöver Herre, och jag ber Dig att ge dem av Din Frid.
Pojke 1 för att få mod och jaga bort rädslan.
Pojke 2 för att få inre ro och smak av sann kärlek.

Viktoria.