Jesus frös idag
Idag var det flera minusgrader ute. Snön täcker marken som en jätte vit matta och där det inte har sandats är det halt att gå. Isen har täckts av ny snö och att trampa på en "gömd" isfläck kan orsaka svåra kroppsskador.
Men det är värre att sitta på en påse som innehåller allt vad man äger och vara smutsig, hungrig, törstig och skaka av kylan.
Idag mötte jag Herren Jesus Kristus ute på "byn". Han satt under ett av de många broarna i ett av "Miljonprojektens" förorter, Hallunda.
Jag har sedan nåt år tillbaka sett flera män och kvinnor spela väldigt illa på alldeles för stora dragspel samhällets centum och under denna bro, och tiggde om pengar, men aldrig ett barn. De har blivit flera och flera, eller om det är så att jag ser dem på flera olika platser alltför ofta.
Man har ju läst och hört talas om olika "ligor" som utnyttjar barn och vuxna människor från fattigare länder genom att locka dem till ett bättre liv i rikare länder. Men iställer för ett bättre liv så blir de slavar och arbetar gratis för att göra andra ännu rikare på pengar...
Idag passerade jag där för att gå på födelsedagsmiddag. Det var tidig eftermiddag och fortfarande ljust ute. När jag såg på den ihopkrypta varelsen som satt tätt mot väggen och ropade, eller vädjade om "lete pangar takk", gick jag lite närmare för att se om jag kunde se hur gammal han/ hon kunde vara.
Jag plockade fram en slant för att gå ännu närmare och möta personens blick. jag såg att det var en pojke, som inte kan vara äldre än 13-14 år! Jag kände medlidande med honom och försökte prata med honom, först på Svenska och sedan på engelska, men han såg upp mot mig och sa helt uppgivet: "Romania."
Det gjorde ont i mig att se denna Gudsavbild bli utsatt för denna förnedrande och tragiska livssituation och tänkte att pojken är jämngammal med mitt barn. Det är orättvist, men ännu mera tragiskt och ett akut problem för vårt samhälle idag.
Samtidigt som jag försökte prata med pojken kom en äldre man och styrde sina steg mot pojken. Mannen, som jag känner till, var klädd i kostym och hade en fin rock över den. Jag trodde att han skulle ge pojken en tjock bunt med pengar, men såg till min förfäran att farbrorn hade en snöboll i vänster handen och slängde den på påjkens påse med orden; " vad gör du här?, den där påsen är min!"
Snöbollen träffade väggen, men pojken kröp ihop ännu mera och såg förskräckt ut. Jag titta argt på mannen och fick honom att fortsätta på sin väg. Jag insåg att han inte var klar i huvudet och själv behövde hjälp mot sin trångsynthet, girighet och ondska, mot pojken som frös. Oavsett vad bakomliggande orsakerna var för pojkens situation så tror jag inte att han frivillig skulle sitta ute i kylan och tigga om pengar om han hade ett vamrt hem att gå till och föräldrar som kunde sörja för honom och älska honom.
Jag gick på födelsedagsmiddagen och berättade om händelsen för de andra kvinnorna. Alla tyckte det var tragiskt. Jag kunde inte njuta av min middag eller tårtan, för jag led med pojken under bron, som måste frya väldigt mycket, medan jag själv satt i värmen bland goda vänner och åt festmåltid. Världen är orättvis.
Jag berättade att jag ska gå tillbaka till pojken och ge honom mat, mina infodrade varma vantar, min stora och värmande halsduk och min billiga klocka. Jag vet inte vad han skulle med en armbandur till men jag ville ge honom det. Alla sa i samma mun: "men Viktoria! Du har ju gett honom pengar, det får räcka. Inte ska du ta den långa omvägen. stanna och njut av festen med oss nu."
Guds Heliga Ande i mig påkallade min uppmärksamhet och påminde mig om att Jesus frös och att han kan inte bli mera verklig, påtaglig och nära mig än pojken som frös och var hungrig under bron.
Jag skyndade mig tillbaka till honom och önskade att han satt kvar där. Jag "visste" att han skulle vara kvar och nu skulle jag möta hans blick och se honom lite längre. Jag gjorde som jag längtat efter. Han blev så glad att jag ville gråta över orättvisan mellan oss. Jag gav honom bara av mitt överflöd.
Herrens frid vare med er.
Tiden är kort.
Och vi ska alla dö.
Viktoria.
Men det är värre att sitta på en påse som innehåller allt vad man äger och vara smutsig, hungrig, törstig och skaka av kylan.
Idag mötte jag Herren Jesus Kristus ute på "byn". Han satt under ett av de många broarna i ett av "Miljonprojektens" förorter, Hallunda.
Jag har sedan nåt år tillbaka sett flera män och kvinnor spela väldigt illa på alldeles för stora dragspel samhällets centum och under denna bro, och tiggde om pengar, men aldrig ett barn. De har blivit flera och flera, eller om det är så att jag ser dem på flera olika platser alltför ofta.
Man har ju läst och hört talas om olika "ligor" som utnyttjar barn och vuxna människor från fattigare länder genom att locka dem till ett bättre liv i rikare länder. Men iställer för ett bättre liv så blir de slavar och arbetar gratis för att göra andra ännu rikare på pengar...
Idag passerade jag där för att gå på födelsedagsmiddag. Det var tidig eftermiddag och fortfarande ljust ute. När jag såg på den ihopkrypta varelsen som satt tätt mot väggen och ropade, eller vädjade om "lete pangar takk", gick jag lite närmare för att se om jag kunde se hur gammal han/ hon kunde vara.
Jag plockade fram en slant för att gå ännu närmare och möta personens blick. jag såg att det var en pojke, som inte kan vara äldre än 13-14 år! Jag kände medlidande med honom och försökte prata med honom, först på Svenska och sedan på engelska, men han såg upp mot mig och sa helt uppgivet: "Romania."
Det gjorde ont i mig att se denna Gudsavbild bli utsatt för denna förnedrande och tragiska livssituation och tänkte att pojken är jämngammal med mitt barn. Det är orättvist, men ännu mera tragiskt och ett akut problem för vårt samhälle idag.
Samtidigt som jag försökte prata med pojken kom en äldre man och styrde sina steg mot pojken. Mannen, som jag känner till, var klädd i kostym och hade en fin rock över den. Jag trodde att han skulle ge pojken en tjock bunt med pengar, men såg till min förfäran att farbrorn hade en snöboll i vänster handen och slängde den på påjkens påse med orden; " vad gör du här?, den där påsen är min!"
Snöbollen träffade väggen, men pojken kröp ihop ännu mera och såg förskräckt ut. Jag titta argt på mannen och fick honom att fortsätta på sin väg. Jag insåg att han inte var klar i huvudet och själv behövde hjälp mot sin trångsynthet, girighet och ondska, mot pojken som frös. Oavsett vad bakomliggande orsakerna var för pojkens situation så tror jag inte att han frivillig skulle sitta ute i kylan och tigga om pengar om han hade ett vamrt hem att gå till och föräldrar som kunde sörja för honom och älska honom.
Jag gick på födelsedagsmiddagen och berättade om händelsen för de andra kvinnorna. Alla tyckte det var tragiskt. Jag kunde inte njuta av min middag eller tårtan, för jag led med pojken under bron, som måste frya väldigt mycket, medan jag själv satt i värmen bland goda vänner och åt festmåltid. Världen är orättvis.
Jag berättade att jag ska gå tillbaka till pojken och ge honom mat, mina infodrade varma vantar, min stora och värmande halsduk och min billiga klocka. Jag vet inte vad han skulle med en armbandur till men jag ville ge honom det. Alla sa i samma mun: "men Viktoria! Du har ju gett honom pengar, det får räcka. Inte ska du ta den långa omvägen. stanna och njut av festen med oss nu."
Guds Heliga Ande i mig påkallade min uppmärksamhet och påminde mig om att Jesus frös och att han kan inte bli mera verklig, påtaglig och nära mig än pojken som frös och var hungrig under bron.
Jag skyndade mig tillbaka till honom och önskade att han satt kvar där. Jag "visste" att han skulle vara kvar och nu skulle jag möta hans blick och se honom lite längre. Jag gjorde som jag längtat efter. Han blev så glad att jag ville gråta över orättvisan mellan oss. Jag gav honom bara av mitt överflöd.
Herrens frid vare med er.
Tiden är kort.
Och vi ska alla dö.
Viktoria.
Kommentarer
Trackback
