profetissan

När jag och Makbula gick hem till henne ikväll hörde vi en tonårs tjej prata väldigt högt i sin mobiltelefon.
Tjejen satt på huk bakom en "sandbehållare," med ryggen mot oss. Det var mörkt och fuktigt i luften men inte kallt.
- Jag skiter fullständigt i er! Ni tycker inte om mig, för fan! Ni bryr er aldrig om mig och nu ska jag inte bry mig om er heller!
Hon skrek ut sin smärta som var riktad till någon eller båda hennes föräldrar eller vårdnadshavare.
Jag hörde att det hon gick igenom måste ha gjort väldigt ont i henne. När hon grät ett hjärtskärrande matt gråt stannade vi och jag ropade lite försiktigt om hon behövde hjälp.
Tjejen vände sig mot oss och jag hoppades att hon skulle få ett litet avbrott i sin smärta och tänka att livet pågår ändå, trots att hon själv kanske önskade något annat för att slippa sin smärta.

Hon pratade lite lägre men gick mot andra riktningen. Vi såg att hon fortsatte att gå med bestämda steg och pratade med någon som antagligen älskade henne och ville hennes bästa, trots att en konflikt hade uppstått mellan dem nu.

Att döma av tjejens vilja att fortsätta att prata i telefonen med den andra människan anade vi att hon ville komma hem och tillbaka till den gemenskap och trygghet hon var van vid i sin vardag.
Men framförallt förstod vi att den vuxne som hon pratade med väntade tålmodigt och tröstande på att hon skulle ångra sig och komma hem.

Så är det också när vår relation till Gud brister; Gud är som den trygga vuxna människan i vårt liv som ser, accepterar och vägleder oss i livet så länge vi är barn. 
Gud finns alltid där och tar emot oss, bara vi vill gå till Honom.

Viktoria.