profetissan

Idag var det Gudstjänst i kyrkan på förmiddagen och Bibeltexten var hämtat ur Matteusevangeliet 26:26-29. Det är den viktigaste berättelsen som det predikades om för församlingen, den om att Herren Jesus kristus själv offrar sig som påskalammet för mänskligheten.
Det är vid denna påskmåltid som Jesus instiftar Nattvarden, som Kyrkan efterlever än idag, genom Nattvardshandlingen som symbol, och tror på Herrens löften i den.

Den sista måltiden

26Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: "Tag och ät, detta är min kropp." 27Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: "Drick av den alla. 28Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 29Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike."
Matt: 26:26-29

Sedan var det hasho, som vanligt på kvällen, men denna viktiga dag rollsattes Fottvaggningen och Bibeltexten som är hämtat ur Johannesevangeliet 13:1-17, reciterades fram av Shamoshena, (korgossar, eller medhjälpare vid Gudstjänsten, kallde även för diakoner med altartjänst och bara män).

Jesus tvättar lärjungarnas fötter

1Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.


Herren visade sina utvalda med handling vad Han menar med att vara allas tjänare och vän, med andra ord kan vi även idag tro och lita på att Herren är vår vän och medföljare, han är Gud som vill vara  nära oss inte långt ifrån oss.

Viktoria.

2De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. 3Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. 4Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. 5Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. 6När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter!" 7Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det." 8Petrus sade: "Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!" Jesus sade till honom: "Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig." 9Då sade Simon Petrus: "Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet." 10Men Jesus sade till honom: "Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla." 11Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

12När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? 13Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. 14Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. 15Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. 16Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. 17Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.

Idag var det Palmsöndag i kristi Kyrka. I år firar Katolska Kyrkan, Ortodoxa Kyrkan oxh Protestantiska Kyrkan Påsken samma dag, nämligen den 24. april. Palmsöndagen inleder Hasho veckan= Pasions veckan, eller stilla veckan och man firar det till minne av att Herren Jesus Kristus kommer till Jerusalem. Vi kan läsa om detta i alla fyra Evangelierna, här är det som står att läsa i Matt. 21:1-11:

 

Idag var det minus 12 grader hos oss när jag fick skjuts till kyrkan, klockan var strax före tio på förmiddagen.
I Mor Georigs kyrkan har prästen och de övriga i styrelsen kommit fram till att börja Gudstjänsten klockan 09.00 istället för 08.30 för att flera ungdomar ska komma till kyrkan på söndagar och helgdagar. Detta förnyelse eller anpassning efter den tid vi lever i är ett önskemål från ungdomarna och de äldre har lyssnat på dem, det är bra.

Det var minnes Gudstjänst för en äldre dam i församlingen, som dog för några veckor sedan, (en särskild bön och Bibelläsning lästes över hennes själ på den fyrtionde dödsdagen, enligt den Syrisk Ortodox Kyrkans tradition), och det var många människor som hade trotsat vinterkylan och snön och tagit sig till kyrkan. Det kom en hel del ungdomar också, bland dem några från Bibelstudierna och vid tio tiden var det stora kyrkorummet full av människor.

Jag hade tagit på mig ordenligt med kläder, eftersom jag brukar sitta i en av de bänkrader längst fram i kyrkan och ganska nära den ena sidodörren, som några flickor i flickkören brukar öppna då och då, för att få lite frisk luft, så tänkte jag att idag lär det bli väldigt kallt när de öppnar dörren och den kalla luften skulle få mig att frysa och bli förkyld. Med detta i baktanken klädde jag mig därför varmt.
Men ingen i flickkören verkade vilja (eller vågade) öppna dörren idag. Jag hann knappt sätta mig efter prästens Bibelläsning förrän jag kände att jag hade svårt att andas. Det var så fruktansvärd varm och jag var tvungen att gå och öppna dörren själv och ställa mig frivilligt i vinterkylan för att få friskluft.

Mina föräldrar hade nämnt att det var något fel på kyrkans värmesystem denna vinter och att det måste vara väldigt dyrt med den höga elkostnaden. Flera äldre hade klagat och de ansvariga hade anlitat både amatörer och proffs för att få det lagat, men ingen hade kunnat diagnostisera felet och få den fixat.

Värmeböljan var outhärdligt för mig och många andra, men de flesta kvinnorna hade klätt sig efter den höga värmen i kyrkorummet, för det har varit med om detta tidigare och lärt sig att ta saken i egna händer och uppföra sig efter alla seder om att inte skaffa sig fiender och nämna fel och brister i kyrkan.
Jag satt och genomled hela Gudstjänsten, men kunde inte koncentrera mig på liturgin eller predikan, jag tänkte mest på vad och hur jag skulle få fram min kritik till de ansvariga i styrelsen, så att de tog till sig det och gjorde något konkret åt missödet, som måste sluka enorma summor av medlemmarnas kollekt och gåvor till kyrkan.

Jag ville inte skriva något i kyrkan och ge den till "ljus tändande mannen", (även om jag kände mig väldigt frestad att göra det), som gick fram och tillbaka mellan bänkraderna och tog emot pengar som de äldre gav honom för att tända ljus för de döda, och han tände ljus och lade pengarna i kollekten,  inte heller ville jag prata med någon i styrelsen om det. Jag skulle skriva ett brev när jag väl kom hem bestämde jag mig för.

När jag kom hem var jag irriterad och lättretad och visste varför. Jag kände att jag måste ta mitt ansvar och handla. Jag skrev ett brev och skulle faxa det, men kyrkans fax fungerade inte, jag ringde och pratade med en trevlig och vänlig dam, som jag känner, men hon visste inte vad en "fack" var och inga i styrelsen var kvar i kyrkan, så jag fick prata med den ansvarige i morgon, sa hon vänligt.
Men jag kunde inte vänta till imorgon heller! Jag åkte till kyrkan och knackade på dörren till "mötes rummet", ingen var där. Prästen hade dop i kyrkorummet och de anhöriga till den döda damen som skulle ta emot kondoleanser "aza" hade hunnit gå hem. När jag skulle lägga brevet i postlådan kom en styrelsemedlem, man, ut till hallen och jag både pratade med honom och gav honom mitt brev som jag vill att de behandlar så fort han träffar andra i styrelsen.
Farbrorn var så trevlig och vänlig att all min irritation lade sig medan vi pratade om värmeproblemet som slukar församlingens pengar. Han berättade hur många som hade anlitats för att lösa problemet och hur dyrt det är för kyrkan med skenande elkostnader. Jag sa att det måste ju finnas en lösning som är billigare i längden än att låta felet vara som det är. Han lovade att diskutera mitt brev med de andra styrelsemedlemmarna.

Det är inte första gången jag ser eller "klagar" muntligt på fel i kyrkan, men jag bestämde mig för att framöver göra det skriftligt i hopp om bättre effekt.

Viktoria.

Dagens predikan handlade om den inre kampen i människan. Prästen byggde en stenmur runt sin predikan och stördes inte av några äldre mäns viskningar eller barns gråt i församlingen. Han var bestämd och verkade ha satt upp målet framför sig med vetskapen om att han kunde eventuellt  bli störd av yttre skeenden.
Senare, medan jag lagade sen lunch till min familj hann jag föra ett långt samtal med mig själv, (inre monolog alltså). Och kom fram till att även inre kamp är en lyxvara som är få förunnat i världen; vi som bor och lever i rika länder eller är rika i fattiga länder har ju så mycket att göra och jaga efter för att leva så som vi har valt att leva; skaffar oss allt flera ting att betala av, underhålla eller byta ut mot nyare och dyrare prylar. Vi har inte tid eller ork att välja ett andligt liv i tystnad och fattigdom. Och de som fortfarande måste tillgodose sina livsnödvändigaste behoven har inte tid eller råd att slappna av och sluta jaga efter vatten och bröd. För dem handlar det om liv eller död. För att inte tala om de verkliga krig och naturkatastrofer som pågår och är verklighet för alltför många oskyldiga människor.
Som jag förstår det så handlar det om möjligheten att få vara ensam då och då för att Gud ska tala till människor som söker och vill höra Honom tala till dem, även idag. Och då spelar rikedom, fattigdom, kön, etnicitet, ålder ett kultur ingen roll alls.
Så vilka vill kämpa en inre kamp då? Kan någon ens börja en inre kamp-resa utan att Gud sätter igång den?
Inre kamp är mer än en bön till Gud i svåra stunder i livet, eller en lovsång eller tacksägelse till Gud i glädjestunder.
Nej, inre kamp är ett andligt krig mellan själen och de onda makter som vill splittra och förgöra den. Kampen går ut på att vinna eller försvinna, för stunden. Aposteln Paulus, ( eller den anonyme, men nära lärjungen till Paulus som enligt flera forskare har författat brevet), skriver i brevet till efesierna om just en kamp som finns att bekämpa i andevärlden.


Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.
Ta på er Guds rustning,
så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp.
Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa
utan mot härskarna, mot makterna,
mot herrarna över denna mörkrets värld,
mot ondskans ande krafter i himlarymden.
Efesierbrevet 6:10-12.


Varje Guds sökare, rik som fattig, går igenom olika faser av andlig, inre kamp så länge hon/han lever. Men ju längre eller djupare, man kommer på sin andliga vandring desto lättare blir det, påstår i varje fall mänsklighetens föregångare på den vandringen, apostlar, kyrkofäder och andra helgon, nu levande eller redan döda.

Viktoria.

Idag mötte jag honom. Han var inte alls glad att se mig. Jag hade ju gått över flera gränser, enligt den patriarkala normen, som upptar större delen av hans välrd.
Allt började under  Gudstjänsten nattvardsmoment i söndags, han satte sig i den främre bänken och började att diskutera något med två kvinnor samtidigt som prästen delade ut nattvard. Det märkliga var att ingen verkade bli störd av det hörbara samtalet, trots att det var så gott som helt tyst i den stora kyrkan vid den högtidliga ceremonin. 
Då alla andra var tysta trodde jag för ett kort ögonblick att det var något fel på mig som ville få honom att vara tyst och respektera att vi var många som ville ta emot Kristi kropp och blod under en helig och tyst stund. Ingen vill väl göra sig ovän med honom, tänkte jag och försökte att hålla tillbaka min irritation.
Jag harklade mig lite försiktigt i hopp om att han skulle förstå min vink, men han var mitt uppe i en avgörande maktkamp och helt fokucerad på sitt mål i samtalet och hörde inte ens varifrån harklingen kom.
Då gick jag fram till honom, lade min hand på hans axel och i alla välmening sa: "kan du sluta prata, vi håller på och tar nattvard här."
Han blängde på mig som om jag inte var riktigt klok, som vågade be honom att vara tyst och dessutom våga kränka honom offentligt genom att lägga min hand på hans axel, som om jag trodde att han var ett litet barn...


Viktoria.