"Svärdets år"
I torsdags, den 13. Januari, dammade jag lite i Abirams rum och hittade boken om "Svärdets år", som är skriven av Bertil Bengtsson, på uppdrag av Syrianska Riksförbundet. Den gav ut 2004 och jag köpte den samma år och läste den också, men jag mindes inte hur bilden på framsidan såg ut och hade också glömt en hel del som är skrivet i den. Jag tog upp boken och mitt öga vilade på framsidans bild, på flickan som gråter. Hon har hägra hand och underarm över sitt blottade bröst, som skydd för andras blickar eller kylan medan hon torkar sitt högra öga med sin lilla högra hand. Hennes kläder är trasiga, hon tycks bara ha kvar trasor som hänger, av det som måste ha varit en klänning, någon måste ha rivit hennes klänning framifrån, för den hänger långt ner över hennes axlar och blottar hela hennes bröstkorg och mage. Hon har inga byxor på sig heller för den trasiga klänningen blottar hela hennes vänstra ben. Flickor gick alltid med långbyxor under klänningarna, men denna flicka saknar det och liksom alla andra på bilden saknar även hon skor på fötterna. Denna arkivbild bör vara taget någon gång mellan 1914-1922, någonstans i Sydöstra Turkiet, alltså under Seyfo-perioden, ett folkmord på de kristna i Turkiet, och i synnerhet på armenier, syrianer, assyrier och greker. Jag grät med denna lilla flicka, som inte kan ha varit mer än 12 år. Jag grät över hennes lidande som lyser om hela henne på bilden och greps av en skrämmande tanke; hon kunde vara min egen mormor, Seyde!" Min mormor var bara barnet 13 eller 14 år gammal bara när hon fick utstå många hemskheter under de värsta Seyfo-åren, 1914-1915. Jag har skrivit om min mormor för några år sedan som dokumentation om de levandes historia om Seyfo och ska klistra in den som ett nytt inlägg på min blogg idag. Jag har börjat läsa denna bok på nytt för att lära mig, eller uppdatera mina kunskaper om folkmordet på mitt folk för att vara vaken och uppmärksam på människans förmåga till hemskheter även i våra dagar. Viktoria.
Guds villkorslösa kärlek
Jag läste ut boken av den ortodoxa munken Jesus i måndags och igår började jag läsa på en ny bok som heter: "Jag litar på din kärlek. Bibelandakter och sånger från Tazé."
Jag har varit i Taizé vid två olika tillfällen och jag tycker väldigt mycket om andligheten där; hela tillvaron kretsar kring Gud, Jesus Kristus och Den Helige Anden; att be och lovsjunga dem och att sätta bönen och lovsången, som ofta är ett stycke Bibeltext i handling och bidra med arbete i klosterbyn Taizé. Vilket vi kan tolka det som att dagligen försöka Jesus i sin nästa.
Jag har kommit fram till sidan 17 i boken. Det är andakt över Bibeltexten i Efesierbrevet 2:4-10.
4Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek 5att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - 6och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. 8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. 9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. 10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.
Jag citerar två textstycken direkt ur sida 17:
"För Paulus är nåden grunden i det kristna livet. Frälsningen är en gåva från Gud. Den är inte något vi förtjänar, inte en lön vi får efter ett välutfört arbete. Vi blir frälsta därför att Gud är rik på barmhärtighet och ömhet och därför, som Isak av Nineve uttryckte det på 600-talet, << Gud bara kan ge av sin kärlek<<."
Ett stycke längre ner på samma sida står det:
"Guds kärlek gör oss inte till passiva människor. Hans kärlek har << gjort oss levande tillsammans med Kristus<< (Efesierbrevet 2:5), och den får oss att våga ge vårt liv för andra. Då kan ett under ske i våra liv: vi börjar älska som Gud har älskat oss."
Dessa texter är inte bara underbara att läsa utan verkliga och sanna som kan bli en del av var och en av oss som vill lära känna dem närmare, genom att meditera över dem.
Viktoria.
Jag har varit i Taizé vid två olika tillfällen och jag tycker väldigt mycket om andligheten där; hela tillvaron kretsar kring Gud, Jesus Kristus och Den Helige Anden; att be och lovsjunga dem och att sätta bönen och lovsången, som ofta är ett stycke Bibeltext i handling och bidra med arbete i klosterbyn Taizé. Vilket vi kan tolka det som att dagligen försöka Jesus i sin nästa.
Jag har kommit fram till sidan 17 i boken. Det är andakt över Bibeltexten i Efesierbrevet 2:4-10.
4Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek 5att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - 6och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. 8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. 9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. 10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.
Jag citerar två textstycken direkt ur sida 17:
"För Paulus är nåden grunden i det kristna livet. Frälsningen är en gåva från Gud. Den är inte något vi förtjänar, inte en lön vi får efter ett välutfört arbete. Vi blir frälsta därför att Gud är rik på barmhärtighet och ömhet och därför, som Isak av Nineve uttryckte det på 600-talet, << Gud bara kan ge av sin kärlek<<."
Ett stycke längre ner på samma sida står det:
"Guds kärlek gör oss inte till passiva människor. Hans kärlek har << gjort oss levande tillsammans med Kristus<< (Efesierbrevet 2:5), och den får oss att våga ge vårt liv för andra. Då kan ett under ske i våra liv: vi börjar älska som Gud har älskat oss."
Dessa texter är inte bara underbara att läsa utan verkliga och sanna som kan bli en del av var och en av oss som vill lära känna dem närmare, genom att meditera över dem.
Viktoria.
Kan du höra Jesu röst?
Jag har kommit fram till sidan 45 i min läsning av boken jag skrev om igår. Och jag har läst samma sida tre gånger nu. Munkens tankar som han har klätt i ord börjar med Jesu svar på hans bön eller meditation inför Herrens fötter:
Mitt barn, jag har så mycket att säga dig! Jag vill så gärna tala med dig, visa mig för dig! Om du bara ville vända dig till mig och tyst lyssna till vad jag säger! Men du ger mig så sällan tillfälle att öppna mitt hjärta för dig! Vill du samtala med mig? Bara några minuter - varje dag?
Jag tänker att det är verkligen så enkelt som Herren framställer det för munken och den som vill det. Och samtidigt så svårt. Det tar lång tid innan man har lärt sig att vara tyst vid Jesu fötter, för man går ju dit först när man har så mycket att säga Jesus, eller be honom om och glömmer att Han hör vår bön redan först gången vi ber den.
Det fantastiska med att ha relation till Jesus Kristus är att Han kan avbryta vårt samtal när vi är som bäst på att förklara för Honom om vad vi menar med det vi ber Honom om. Och då skapar Han den tystnad som krävs för att vi ska höra Jesu röst: alla tankar, alla känslor och alla ord tystnar inom oss och alla ljud utanför oss dör bort för våra sinnen och det vi då hör är Jesu klara, enkla och lugna röst.
När man lyssnar till Jesus vänjer man sig mycket snart vid hans röst. Man lär sig, om jag uttrycker mig djärvt, att uppfatta hans >>tonfall<<, hans speciella sätt att uttrycka sig: enkelt, klart och lugnt. Ett äkta tilltal av Frälsaren låter inte som motståndarens närmanden. I varje ord känner man en fast vilopunkt, något slutgiltigt som sätter punkt för osäkerhet och diskussion.
Så skriver den ortodoxa munken, Jesus och jag håller med honom.
Viktoria.
Mitt barn, jag har så mycket att säga dig! Jag vill så gärna tala med dig, visa mig för dig! Om du bara ville vända dig till mig och tyst lyssna till vad jag säger! Men du ger mig så sällan tillfälle att öppna mitt hjärta för dig! Vill du samtala med mig? Bara några minuter - varje dag?
Jag tänker att det är verkligen så enkelt som Herren framställer det för munken och den som vill det. Och samtidigt så svårt. Det tar lång tid innan man har lärt sig att vara tyst vid Jesu fötter, för man går ju dit först när man har så mycket att säga Jesus, eller be honom om och glömmer att Han hör vår bön redan först gången vi ber den.
Det fantastiska med att ha relation till Jesus Kristus är att Han kan avbryta vårt samtal när vi är som bäst på att förklara för Honom om vad vi menar med det vi ber Honom om. Och då skapar Han den tystnad som krävs för att vi ska höra Jesu röst: alla tankar, alla känslor och alla ord tystnar inom oss och alla ljud utanför oss dör bort för våra sinnen och det vi då hör är Jesu klara, enkla och lugna röst.
När man lyssnar till Jesus vänjer man sig mycket snart vid hans röst. Man lär sig, om jag uttrycker mig djärvt, att uppfatta hans >>tonfall<<, hans speciella sätt att uttrycka sig: enkelt, klart och lugnt. Ett äkta tilltal av Frälsaren låter inte som motståndarens närmanden. I varje ord känner man en fast vilopunkt, något slutgiltigt som sätter punkt för osäkerhet och diskussion.
Så skriver den ortodoxa munken, Jesus och jag håller med honom.
Viktoria.
Jesu bild med hjärtat
Min favorit bild av Herren Jesus Kristus är den med det blödande hjärtat. Jag har mediterat många timmar framför den och i flera år betraktade jag Herren och mötte hans ögon. Antagligen så var det bra med det för jag upplevde alla samtal och meditationer som väldigt goda och jag gick alltid från bilden med lättare börda. Jag upplevde att Herren fanns där och tog på sig mina bekymmer, eller ingav mig nya tankar och lösningar så att jag kunde gå vidare och känna mig bättre till mods.
Det var så sent som för två år sedan som jag först förstod att jag hela tiden hade blivit sedd och bekräftad av Herren själv, och inte tvärtom. Ibland är det rätt så roligt att kunna skratta åt sig själv. Jag tyckte väldigt mycket om denna upptäckt och har sedan dess alltid låtit mig bli betraktad av Herren själv.
Jag har börjat läsa en väldigt god bok: "Jesus enkla betraktelser över frälsaren" av en munk från östkyrkan.
Min väninna Yildiz rekommenderade denna bok för ett tag sedan och nu har jag alltså börjat läsa i den. Den är skriven av en ortodox munk i modern tid, han levde i Frankrike och England för 40 år sedan.
Jag tycker om denna bok för att den är skriven som korta betraktelser över Jesu Kristi liv på jorden och som vår uppståndne Herre och Frälsare.
Det som gör den till god läsning är alla de Bibelställen den lyfter fram och belyser ut ett andligt perspektiv. Vi förundras ständigt över Guds Skapelse och Guds Nåd, men denne munk gör mänsklig förundran så levande på ett djupare nivå; han lyfter fram Gud som det ofattbara mysterium Han är.
Jag tackar alltid de munkar och nunnor som får leva så nära Herren Jesus Kristus och skriver ner sina erfarenheter och möten med Gud den Treenige för kommande generationer.
Viktoria.
Det var så sent som för två år sedan som jag först förstod att jag hela tiden hade blivit sedd och bekräftad av Herren själv, och inte tvärtom. Ibland är det rätt så roligt att kunna skratta åt sig själv. Jag tyckte väldigt mycket om denna upptäckt och har sedan dess alltid låtit mig bli betraktad av Herren själv.
Jag har börjat läsa en väldigt god bok: "Jesus enkla betraktelser över frälsaren" av en munk från östkyrkan.
Min väninna Yildiz rekommenderade denna bok för ett tag sedan och nu har jag alltså börjat läsa i den. Den är skriven av en ortodox munk i modern tid, han levde i Frankrike och England för 40 år sedan.
Jag tycker om denna bok för att den är skriven som korta betraktelser över Jesu Kristi liv på jorden och som vår uppståndne Herre och Frälsare.
Det som gör den till god läsning är alla de Bibelställen den lyfter fram och belyser ut ett andligt perspektiv. Vi förundras ständigt över Guds Skapelse och Guds Nåd, men denne munk gör mänsklig förundran så levande på ett djupare nivå; han lyfter fram Gud som det ofattbara mysterium Han är.
Jag tackar alltid de munkar och nunnor som får leva så nära Herren Jesus Kristus och skriver ner sina erfarenheter och möten med Gud den Treenige för kommande generationer.
Viktoria.
